Men mesig är han inte, skärpt för sju lockar han hela registret ur orkestern. Fredagskvällens första del ägnas uteslutande åt svensk 1900-talsmusik, från var sin ände av seklet. Synd det inte lockar större publik.

Först Sundsvallsfödda Britta Byström, en ung, redan väletablerad tonsättare som främst skriver orkestermusik (för den som vill höra mer av henne ägnas årets tonsättardagar i Stockholms konserthus 14-15 april åt hennes musik).

Här hör vi en av hennes allra första kompositioner, Regndans från 1998, ett verk som njutningsfullt utnyttjar hela orkesterklangen.

En dramatisk inledning med upprepade fallande stråkfraser (regnet kommer!) går över i glidningar, pizzicatodroppar och porlande klangspel. Över i kretsande rörelser (dansen!), virvlande ansamlingar, besvärjande dansrytmiska upprepningar.

Stora rörelseförflyttningar sker i detta verk som är fullt av händelsedynamik och energi. Mot slutet stillhet, en orientalisk flöjt mot stråkbordun.

Adolf Wiklunds pianokonserter anses höra till de bästa svenska pianokonserterna, vi hör den mest spelade från 1917.

Pianisten Martin Sturfält har jag tidigare hört i Anders Nilssons virtuost krävande pianokonsert, så jag vet vad han är kapabel till.

Lika sprakande är inte Wiklunds musik, vilket inte hindrar att det stundtals uppstår ett attackerande tvärdrag mellan romantiska rullningar och drömska arpeggion.

Det är slags collagemusik, sammansatt av många olika delar. Här finns en hel del referenser till Beethovens pianomusik, i energin, i tempoväxlingarna, i stilla melodisnuttar som landar omsorgsfullt i basen.

Satserna spelas utan paus, den andra satsens början markeras av klarinettens sakta dragna melodilinje, men snart brusar det för fulla segel. Mjuk, smäktande romantik också och hypnotiskt snabba pianofall under långa stråklinjer.

Sturfält verkar ha ett fysiskt förhållningssätt till musiken, något av en rockmusikers attackerande attityd, och ibland ramlar han nästan av stolen.

Tredje satsen är en rytmisk dans, energisk, vild och och brusande, med små porlande och drömska inslag. Som extranummer Chopins Op 28 nr 15, mer känt som Regndroppspreludiet.

Sturfält spelar det vackert genomlyst, rättframt och känsligt, utan osmakliga rubateringar. Ingen konsert utan obligatorisk symfoni, Brahms trea nu.

Ur de två första satserna strömmar ett mjukt flöde med vajande växtlighet, vindlande stigar och tydliga gläntor av högre energi.

Bäst tycker jag om tredje satsens starka vemod och slaviska tonfall, det tar slut alldeles för fort. Fjärde satsen är distinkt och ilsken som bara den, en energivåg att bäras av, hela vägen hem.

CAMILLA DAL