Sven-David Sandström: Messiah, oratorium för orkester, kör och solister

Gävle Symfoniorkester

Dirigent: Stefan Parkman. Karin Roman, sopran Ivonne Fuchs, alt Timothy Fallon, tenor Bernd Valentin, baryton. Gävle Symfonikör Uppsala Akademiska Kammarkör Fyris Kammarkör

Fredagens Sverigepremiär av Sandströms Messiah lockar stor publik. Fattas bara, det är en händelse. Scenen proppad, till vänster stor slagverksarsenal, jättepukor omgivna av mindre trummor, rörklockor, gongar, klangspel, vibrafon och xylofon. Orkester och dirigent, längst bak den stora kören. Solisterna till höger, tyvärr väl långt från min plats. Men annars hörs de lika bra som allt annat och verkar handplockade efter röstkvalitet.

De fyra rösterna passar väl samman, i lödig klang och uttryck, bildar egen sammanhållen grupp bland oratoriets övriga, tydliga byggstenar. Det blir två timmars konsert, inte det minsta långrandig. Avsaknaden av upprepningar gör nog musiken krävande att framföra, men gör också att flödet aldrig stannar upp. Inte en enda gång finner jag mig sitta och drömma medan musiken vevar på.

Den vevar nämligen aldrig på. Tvärtom rör den sig med stadig och varierad rytm mellan körer, solon, duetter, trio och kvartetter.

De många små delarna binds samman i större rytmiska enheter genom återkommande klang- och stämningslägen.

De många bibelcitat som utgör texten blir vart och ett till en musikalisk enhet, vilka i sin tur fogas samman i större delar till det hela.

Också utan texthäfte torde det funka, musiken blir en bärare av mening i sig, stundtals bedövande uttrycksfull och vacker, stundtals kärv och dovt disig, stundtals hotfullt mullrande eller upphackad i småttigare pytt.

Musiken är lätt att ta till sig, lätt att följa, med en nutida tyngdkänsla som stundtals kommer i rejält sväng. Det hela blir till en vindlande, spännande, njutbar resa. Efter hand blir det alltmer uppenbart hur raffinerat och djärvt bildlikt Sandström låter musiken gestalta de dramatiska bibeltexterna. Inledningen är magnifik med muller och en stigande sakral känsla, klockklanger och dis, bebådandet före tillblivelsen.

Hela första delen är färgrik och sprakande med jubelkörer, pukor och trumpeter, lekfulla koloraturer, glasklar poesi, rytmiska energier och ystert rullande sång. Det fysiskt medryckande går som en tråd genom musiken, här finns extas men med fötterna på jorden. Som ett gyllne vin med flyktiga bubblor och förträfflig, jordig eftersmak.

Bara i ett särskilt upphugget parti verkar kören tveka inför det svåra. I andra delen är musiken mörkare, uttrycker smärta, sorg och uppror, dessutom bjuder tenoren på den mest ondskefulla sång jag hört, som en vajande orm beredd till hugg. Hallelujakören svänger, studsar glatt, kryddad med klangspel och vibrafon.

I tredje delens segerrus gör Sandström tvärtom: tonar ner, låter musiken gå tvärs textens innehåll, så att segern blir dov, mjuk och stilla.

Den härligt mäktiga slutkören planar sedan ut i en sprödhet där allt som bullrat och härjat dunstar bort. Det blir dödstyst en bra stund, så applåderna och publiken som reser sig, tydligt lika berörd som jag.

Sandström har skrivit ett verk som tål att höras, många gånger.

Camilla Dal