Serien med dirigentlösa konserter fortsätter, nu med en av världens främsta oboister som ledare. Francois Leleux är en pigg man som tar i ända från tårna när han spelar, har en glasklar, intensiv ton i pipan och leder orkestern med tydliga rörelser och vaken blick. Dessutom talar han danska.

Först Ravels hyllning till vänner som dog i första världskriget. Titeln, Couperins grav, syftar på barockens store cembalist, vars musik beskriver människor, ting och landskap med stor finess. Hos Ravel är krigets fasor långt borta, här porlar naturlyrik, romantik och nostalgi. Bäst är sista satsens Rigadoun med sitt strössel av pizzicaton. Ekorrögde Leleux styr från sin plats, spelar själv virtuost som få. Två samtida verk så, varav ett rykande färskt, franska tonsättare båda, sextiotalister båda. Det var på tiden, mer musik av nu levande tonsättare, tack! Ibland undrar jag om tanken är att de ska lida nu för att dammas av om två hundra år. På 1800-talet var det annorlunda, då spelades det nya, jämt. Begrunda det.

Èric Tanguy är en flitig tonsättare av beställningsverk för olika solister. Här hör vi en concertino för blåsare, bas, cello, slagverk och oboe, uruppförd 2003 av just Leleux. Oboestämman kretsar intensiv över drivande klanger, klustereffekter och borduner, basens återkommande pulsslag och slagverkseffekter som dämpade gongslag och vibrafon. Harmoniken är öppen med orientaliska drag, en suggestiv ormtjusarmusik som kretsar runt, runt, kryddad med några rejäla krafttag. Kvällens huvudnummer är Nicolas Bacris Vintern, ur ännu inte fullbordade Årstiderna, ett projekt som pågått i tio år. Oboen har huvudrollen i alla delarna, tillsammans med olika biinstrument, här viola, plus orkesterns övriga stråkar. Verket, som uruppfördes i Paris 12 januari, är en sambeställning av Gävleorkestern och L’Ensemble orchestral de Paris. Duopartier, solon och orkesterpartier växlar. Redan i inledande duon sätts stämningen, en obarmhärtig frostighet med köldilningar, fria oboeseglatser och violans dovt uttrycksfulla väntan. Rörlig livlighet växlar med förfrusen stillhet och skärpa. Violans klang känns rent fysisk när den oväntat bjuder in i värmen medan oboens isarabesker växer, stråkarnas luftiga snötäcke därtill. Ett intensivt orkesterparti, oboen ensam lika intensiv och mot slutet förenas alla i en outsäglig mjukhet, mildhet, ömsinthet. Mycket vackert och väl spelat. Bacri själv kliver fram och tackar efteråt. Extra roligt hade förstås varit om hans själv fått presentera sitt verk.

Efter paus Bach, kunde skippats. Första långa satsen spelas visserligen med schwung och rasande gott humör, men här uppenbarar sig det typiska problemet när en större orkester spelar utan dirigent: tempot skenar iväg i ren barock’n roll. Säkert kul, men energin räcker inte till resten, platt träligt.

PS. Notoriska tidsoptimister: Utsatt konsertlängd var 1.20, det blev 2.05. Skärp er.

Camilla Dal