Sopranen Ida Falk Winland mottog Stora Solistpriset 2008 och redan förra säsongen skulle hon sjungit här, då blev konserten inställd. Nu tas skadan igen, Sandviken är andra stopp på årets februariturné (som är en del av solistpriset, liksom den nyss släppta cd:n).

Av helgens glitteryra syns just inget i Sandviken, ett par skamfilade snöskulpturer bara. Men Drottningen fylls av ovanligt stor publik, inte konstigt, denna unga sångerska syns ju plötsligt överallt, på scen, i tv, tidningar. Annat som lockat kan vara ordet ”operakväll”, felaktigt tryckt på affischen. Själv gillar jag att det är sångerna från skivan vi får höra, 1900-talsmusik av ett ganska märkligt och mycket uttrycksfullt slag.

Det bästa kommer först, åtta dikter av den gåtfulla Emily Dickinson, tonsatta av amerikanen Aaron Copland. Textblad har vi fått, jag har ögnat lite. Men: när Ida börjar sjunga får papperet fara. Jag kan inte ta blicken från hennes gestalt. Det är som hon förvandlas där hon står. Matti Hirvonen låter pianot klirra till, en basaccent ger skjuts. Rummet tar tag runt rösten där den stiger, ganska djup i klangen, kastar ett spänningsfält upp under taket och glider ner i dovt vibrato, där kraften nästan ebbar ut.

I just detta liksom tvivlande ögonblick är det som om Ida blir Emily, en egensinnig flicka med sällsynta gåvor, i en gestaltning som kommer inifrån och tycks sakna all distans. Direktheten och nakenheten berör mig starkt, färgerna som skiftar regnbågsaktigt från sång till sång, från gåtfull andlighet till arg bestämdhet med rynkade ögonbryn, busig glädje, upprörd vildhet och långa toner man plötsligt får vila mot.

Och det där dova, nästan grova vibratot i låga fraser, att modigt och egensinnigt våga låta rösten göra fult. Det är något som finns hos sångerskor i helt andragenrer (Patti Smith, Björk) och jag gillar det skarpt. Rösten är ju ett instrument med många bottnar. Pianostämman är mycket mer än ackompanjemang, en egen strömfåra som ömsom sköljer, ömsom underordnas sången, klirrar, vibrerar.

Svenske modernisten Gösta Nystroem var både målare och tonsättare. Måleriska och poetiskt svävande är hans hyllning till havet, tonsatta dikter av Ebba Lindqvist. Mer lyrik: Bo Bergman tonsatt av Ture Rangström, bland andra den kända ”Flickan under nymånen” och en glödande ”Pan”. Kvällen avslutas starkt med sånger av senromantikern Richard Strauss. Texten till hans ”Drei Ofelia Lieder” är Shakespeare rakt av, det sista Ofelia säger innan hon dränker sig. En vattenlik pianostämma strömmar invid röstens dramatiska känslokast.

Känslan svänger från det gåtfullt introverta, över glättighet, överlägset förakt till sorg, ja detta är en studie i galenskap. Dramatiskt pianorull inleder ”Frühlingsfeier”(Vårrit), rösten skär i höjden, vässar, ropar i förtvivlad blindo. Det är oslipat på ett positivt sätt, uttryck utan något sneglande i spegeln. Ett par pianoverk hör vi också, årets jubilarer Chopin och Schumann, framförda med bravur och lätthet. Hirvonen är en skicklig pianist och lyfter fram likheten mellan de två, porlandet, de vackra melodierna. Men mest är det Idas kväll. Och Emily Dickinsons.