Fredagens konsert blir en stor upplevelse på ett självklart vis, som det blir när det konstnärliga uttrycket inte göms bakom något ovidkommande.

Som alltid när Robin Ticciati är inblandad är programmet spännande och omväxlande. När han kliver upp på podiet blöder mitt hjärta lite, för jag skulle vilja att han var här ännu oftare.

Han har det orkestern behöver (mer än något arenabygge, gubbar): konstnärlig vision och förmåga att med entusiasm och känslighet gestalta den tillsammans med orkestern.

Konserten börjar med Fedra, antikens tragiska drottning i von Otters gestalt. Två verk, båda byggda på Racines skådespel från 1677. Brittens kantat från 1975 blev hans sista stora soloverk för röst. Lite barockstuk med stråkar och slagverk på scen, och cembalo. Men musiken låter inte barock. Den lyfter dramat till modern tid i dramatiska stråk av ljus och mörker, där rösten ömsom opponerar sig, ömsom ger vika.

Bengt Forsberg låter den annars ganska tonsvaga cembalon glittra, studsa mot von Otters klara, kraftfulla röst. Skevande hälta går över i jättekliv, snirklar mot ett slagverkssolo. Förtvivlans mildhet övergår i kärv ångest, staccato och brutna ackord. Men en varm våg stiger, Robin liksom drar den ur orkestern. Tempot snabbas upp, hackar, slår, tills ett dovt mörker bara väller fram ur röst och orkester så jag fryser, fryser.

Barock är vi inte bortskämda med, fransk sådan än mindre. Men orkestern spelar Rameau suveränt bra, elegant och spänstigt. I den första arian låter von Otter Fedra glöda i molltonad livsbejakelse, som ljus från kandelabrar i kyliga spegelglas, så känsligt.

Instrumentalpartierna är snärtigt livfulla, snirkligt meandrande och festligt pråliga. Dansmusik, ja visst. Andra arian är tragisk, upprörd, jagande, von Otters röst suger en djupt in och det tar slut alldeles för fort. Jag vill bara sitta där och rysa.

Ett mycket vackert extranummer bjuds vi, cembalo och röst, en vindlande kärlekssång, öronsmek. Efter paus delar vänföreningen ut stipendier: Dag Björkling och Eugene Maguid, grattis!

Sen den obligatoriska symfonin och jag har suckat lite, Pastoralen nu igen.

Men tyst dumma mun, Ticciati tar musiken och formar den på nytt.

Vilka häftiga vibratoeffekter i första satsen, vilka glädjekaruseller. Naturskildring javisst, men satsernas prosaiska tillnamn med herdar och bäckar känns rätt fåniga. För musiken här och nu: så spänstig, glad och fri.

En stor elasticitet mot vilken musiken studsar i olika mönster, allt sammanhållet av en tung gravitation som häver sig i mitten utan att höras alls. Det är skickligt, det är fantastiskt, det är den slitna pastoralen höjd till konst.

Camilla Dal