Men först bjuder orkestern på partymusik, Kubansk uvertyr av Gerschwin, tillkommen på Kuba 1932, dit Gerschwin som många andra reste för att festa (alkoholförbud rådde i USA). En medryckande rumba, framförd i halsbrytande glatt tempo kring ett lugnt, smäktande mittenparti, energiskt dirigerad av en Hannu Koivula i högform.

Så kommer Kujola in på scen för kvällens mest spektakulära nummer, Markus Fagerudds accordeonkonsert D’n’A, specialskriven för Kujola.

Detta mer rytmiska än melodiska, bråkigt brottande verk inleds med energiska klusternerslag på dragspelets knappar. Efter en serie utfall stillnar det i en trevande, durrande melodi med en naturkänsla jag känner igen från ung, finsk jazz. En ökande virvel för in i ett tungt groove. Oroande och kärv minner musiken om så skenbart disparat musik som Stravinskijs Våroffer, Sibelius och nordisk dödsmetall.

Det är fysiskt påtagligt med maffiga slagverksinsatser (tre slagverkare på scen) och märkliga effekter från resten av orkestern, stundtals låter det som rop från en osynlig kör. En känslig, fritonal melodi bryter tyngden innan brottningen fortsätter mot de tunga slutslagen.

Vilken energi, häftigt!

Efter paus spelar orkestern Homenajes, en svit av de Falla, fem stycken tillägnade några av hans vänner. Omväxlande musik med allt från fanfarer till svävande lätthet. Mest fäster jag mig vid stycket tillägnat Debussy, en dov sorgmarsch med storslagen dyster skönhet.

Mer dragspel sen, nu på bandoneon, ett litet dragspel vanligt inom tango. Oblivion, av tangons förnyare Piazzola, är exempel på filmmusik som vida överlevt sin film.

Kujola och orkesterns stråkar framför stycket dröjande och känslofullt, fint nyanserat och nertonat ända till slutets frasande stråkar.

Så en svit av brasilianske tonsättaren Gismonti, arrangerad av Kujola.

Gismonti är en nutida tonsättare och som många sådana inspirerad från flera håll. Allt från folkmusik, Villa Lobos, Django Reinhardt, Jimi Hendrix till jazz finns i hans koffert. Inledningen låter lite orgel, en melodi som öppnas i dansande arpeggion. Snart kommer orkestern in och musiken växer till ett veritabelt fyrverkeri av starka kryddor. Tuban stompar, pukorna dundrar, xylofonen strör etter. En ordentligt jazzsväng bjuder Kujola på, lite Django där.

Fint cellosolo också av Mats Olofsson och så slingrar sig cello och dragspel raffinerat kring varandra.

Inslag av pentatonik inleder ett parti där orkestern står för en skickligt återhållen ökning, allra sist ett vansinnesutbrott på dragspelet före avslut mitt i ett triangelpling.

Efter stående ovationer får vi extranummer, hör inte vad det är, kanske något av Kujola själv. Sak samma, det är ett jazzigt, busigt stycke, virtuost, humoristiskt och flyhänt.

Camilla Dal