En stående punkt på Sandvikens Symfoniorkesters program är den årliga minneskonserten på Göran Fredrik Göranssons födelsedag. Till minne av honom, ”Konsuln”, grundaren av Sandvik och pionjär inom stålhanteringen, först i världen att lyckas med Bessemermetoden. På ett foto ur hans album från 1881 poserar Sandvikens tjänstemannakår. En yngling bär keps, övriga nio hatt och Konsuln givetvis den högsta. Han, med den patriarkala ister­buken, är bildens självklara centrum. Men på fotot av konsulgården är proportionerna andra, Konsuln en obetydlig plupp, en anonym figur på tillfälligt besök i tillvaron. Som vi alla, jämlikt.

Konserten hålls nu lika mycket till minne av alla dem, utan vilkas lojalitet och slit Göransson stått sig slätt. Alla dessa sandvikare, grunden för den anda jag som utomstående möter i Sandvikens av eldsjälar stagade kulturliv. Lite avundsjuk kan jag, flyttfågel utan självklar hembygd, känna mig. Och tänk att som debattören och sandvikensonen Lasse Ekstrand ha något till synes fast att ständigt begabba, hatälska, ställa sig i relief emot. En ynnest i en flytande värld, även om fastmarken Sandviken inte har mer än 150 år på nacken.

Högtidstalare för året är kommunalrådet Monica Jacobsson. Hon väljer att lyfta fram tre starka Sandvikenkvinnor, engagerade och modiga var och en på sitt sätt. Sigrid och Gunvor Göransson, representerande socialt och kulturellt engagemang ur två generationer. Och så ”bruksjäntan”, den högt respekterade Inga Hagström, bortgången förra året. Monica läser också ur antologin Rosor och Järn (red Bernt-Olov Andersson), om vardag och fest på bruket. Väl talat och lagom långt.

Före talet hör vi Mendelssohns violinkonsert med Sandvikenbördiga Ylva Larsdotter som solist. Hon studerar numera i Tyskland och har utvecklats mycket sedan jag hörde henne för ett par år sedan. Musiken stiger som en våg under valven och violinen seglar överst, uttrycksfull och lödig i tonen. Levnadsfröjd och somrigt ljus fyller rummet, fåglar, blommor smyckar musiken. Ja, allt som vintertrötta själar längtar manar Ylva fram med sin stråke. Solokadensen mer eftertänksam mellan kärvhet och ljus och så orkesterns vitala, levande spel.

Daniel Blendulf (även virtuos cellosolist, hördes med Gävlesymfonikerna förra året), dirigerar med fast hand genom all denna innerlighet, ser till att orkestern lägger stadig grund för violinens seglatser. Roligt också att få se pukorna, annars oftast i bakgrunden, på nära håll. Pukslagaren Patrik Lang har mycket att göra och gör det med väl­tajmad precision, i inledningen och i tredje satsens virvlar jämte blåsarnas fanfarer, och även i Beethovens andra symfoni, som avslutar kvällen.

Jag bävar lite innan, har hört en rätt trist version på nätet tidigare på dagen. Men onödigt, orkestern visar sig vuxen den glädje och feststämning som verket kräver. Blendulf ­låter tempoväxlingarna skapa rörlighet och balans. Träblåsarnas fina spel lyfter andra satsen och stråkarna linjeföring är ovanligt stringent. Den fina kontrasthanteringen fortsätter in i kraftfulla fjärde satsen, som också rymmer humor med glada små fjärtar från violinerna.

Beethoven själv mådde väldigt dåligt under symfonins tillkomstår. Dövheten tilltog, han övervägde att ta sitt liv. Av det hörs absolut intet i den glada musiken, så full av självförtroende, väl värdig en minnesdag som denna.

Camilla Dal