En guldstjärna nerfallen i snön sätter stämningen när jag går till konserthuset för att höra julmusiken par excellence, Bachs juloratorium.

Men först italienaren Corellis Concerto grosso, ”Gjord för julnatten”, i sex korta satser. Skriven i Rom, där Corelli för övrigt år 1675 blev 1:e violinist hos självaste drottning Kristina.

Under barocken var orkestrarna inte så stora, här består den av 34 musiker: stråkar, träblås (minus klarinett), trumpeter samt cembalo och liten orgel. Dirigerar gör Olof Boman, ung dirigent med barockmusik som specialitet. Det hörs med en gång, Corellis julmusik framförs med virvlande, böljande elegans.

Efter en snabb inledning följer ett stilla grave. Adagiot är sarabandlikt skridande medan fjärde satsens vivace ger klara vinterassociationer med snöflingelätta virvlar och frostig diskant. Det fjäderlätta återkommer i sista satsen: spröda vingar, glimmande stjärnor, en stilla förväntan.

Innan Bachs juloratorium drar igång delar Ylva Bandmann ut Kultur& Fritids ungdomsstipendier. De går till Ellen Weiss, kantor i Hille, Maja Agnevik, musiker och en av musikbibliotekets eldsjälar, Eva Edin-Lindström från Rockskolan och ABF i Norrsundet, Emilie Johansson, skådespelare i Gävle Handikappteater, Veronica Bela, studerande vid Konstskolan samt Gabriel Liljevall, mediastudent och fotograf. Grattis!

Förra gången jag hörde Bachs juloratorium live var för hela 30 år sedan i Härnösands domkyrka, en oförglömlig upplevelse.

Jag önskar jag kunde säga detsamma nu, och det kan jag också, när det kommer till musikalisk fullödighet och inlevelse. Men när det gäller akustiken önskar jag att vi suttit i Heliga Trefaldighets kyrka i stället.

Gevaliasalen passar inte för vokalmusik, vilket yttrar sig i obehagligt knastrande dissonanser när körerna går upp i diskanten. Akustiken strävar emot, förmår inte ge rösterna det rätta himmelska lyftet, synd.

Bachs juloratorium, uruppfört jul/nyår 1734/35, består av sex kantater, avsedda att framföras vid lika många tillfällen. Här hör vi de tre första, det är vanligast i dag. Och visst blir det en upplevelse, akustiken till trots. Dirigenten leder, märkligt lik en barockdansör med sirlig armföring och sparsmakat fotarbete.

Inledningen är pampig med pukor och trumpeter, sedan följer julevangeliet berättat i körpartier, recitativ (talsång), arior och koraler. Texten bygger på Lukas- och Matteusevangelierna samt poetiska texter av mer osäkert ursprung.

Mest berörs jag av ariorna, där sångarna ackompanjeras av solister ur orkestern.

Här fungerar akustiken bättre (förutom i de rena orkesterpartierna). I första kantatens kärleksaria bjuder Maria Sanner, alt, på den mest uttrycksfulla innerlighet tillsammans med Mats Olofssons cello.

Koralen som följer är samlad i klangen, bra.

Evangelietexterna reciteras med känslig tydlighet av tenoren Johan Christensson, som också har den mest utpräglade barockrösten av solisterna.

Hans aria tillsammans med flöjtisten Hanna Gustavsson stiger mot överjordiskt sköna höjder, rösten slingrar sig virtuost runt flöjtstämman i mjuka, kontrollerade melismer.

Lars Johan Brissman, baryton, och trumpetaren Victor Silverstone bjuder på en energisk och känslig aria till medryckande orkesterkomp. Orkestern spelar över lag mycket bra med en uppåtsträvande lätthet som lyfter även i tyngre partier.

Nämnas bör också ariaduetten i tredje kantaten där sopranen Karin Romans och Brissmans röster tumlar som fåglar kring varandra, samt Maria Sanners och violinisten Peter Olofssons outsägligt sköna samklang i sista arian.

Festlig kör avslutar som sig bör, tyvärr med knaster igen. Välj en lokal som passar musiken en annan gång så blir jag inte bara nöjd, utan riktigt hänförd.

Och ingen skvalmusik i pausen, tack.

Camilla Dal