Stockholmsbaserade Skogen bjuder på höstens tredje konsert med musik som kommit till i spänningsfältet mellan noterad musik och improvisation.
I oktober hörde vi David Lennartssons Waves uruppföras av Gävle Symfoniorkester och i början av denna månad Ventilkonserten ReSurge. Improviserat genreöverskridande sound baserat på ett fritt förhållande tillnoter: En hel del av dagens seriösa sökande och experimenterande tycks pågå här mellan det nerskrivna och det fritt fångade, i ett processande mellan individens kreativitet och kollektivets. Som att tonsättaren kastar ut ett antal bygg­stenar som medmusikerna dels behandlar var och en för sig, dels fogar in i en kollektiv helhet.
På scenen, med den vinröda ridån som effektfull fond, står flygeln, nyss hitfraktad från Stadsbiblioteket (visst gör den större nytta här), cellon, trumsetet, ett bord med äldre och nyare elektronik och längst till höger ett lågt bord fullt med glas och skålar i olika storlekar, på golvet en mängd rostfria bunkar dessutom.

Vi hör en en timme lång komposition av Magnus Granberg. Arbetstiteln är: ”Ist gefallen in den Schnee”, ­efter en textrad ur Schuberts sångcykel ”Vinter­resa”, verket bygger delvis på ett par sånger ur den.
Fast jag tänker mer på Eric Satie och inte utan orsak. Precis som i hans musik finns här sköna klanger, långa förlopp, medvetandevidgande långsamhet, intensiva tillstånd. Upplevelsen blir exceptionell: Tempots långsamhet öppnar för en vistelse utanför själva tiden.

Till en början tycks de vackra klangerna, de korta fraserna, pianoackorden, de upprepade, lite torra cellotonerna, slagverkens metall och glas, elektronikens surr, till en början tycks de bilda närmast slump­artade mönster, men en ordning infinner sig snart, en lågmäld gleshet där klangerna förtätas, vibrerar, faller som kondensdroppar mot material som alla svarar olika.

Efteråt när jag frågar säger Magnus att pulsen är approximativ för varje musiker. Här finns ingen tempo­angivelse, dirigent eller inräkning, ändå en stark känsla av puls, hur de till höres fritt fördelade nerslagen sammanfaller med och förhåller sig till pulsslagen på ett sätt som framstår som verkligt virtuost, inte minst med tanke på det långsamma tempot (den som tror att det är lätt att spela långsamt har i allt väsentligt fel). Individuella fasförskjutningar skapar spänning, synkoper.
Långsamt lösgör sig de individuella stämmorna till mer soloartade partier, där toner och klanger liksom passerar trädda på en vibrerande vajer av spänning och slagverkarnas spel blir också till dans.
Det är magiskt och virtuost på ett alternativt sätt, handlande om tajmning och uttryck i stället för simpel fartekvilibrism.

En oförglömlig upplevelse för vilken jag också vill tacka den majoritet av Gävlebor som valde att inte komma. Tack vare er blev upplevelsen faktiskt ännu mer exklusiv och exceptionell. Men åh vad ni gick miste om.
Camilla Dal