I 75 år har de glada entusiasterna kämpat sig fram bland partitur och knöliga taktarter. Det som slår en förstagångsbesökare lite extra är ålderspridningen, jag råkar sitta in med information att orkesterns yngsta medlem ( i alla fall för kvällen) är ringa 17 år. Den äldste är sedan länge gråhårig, men det är även gott om medelåldersmusiker med. I den senare kategorin faller kulturskolelärare, en samhällsgrupp som i Sandvikens Symfoniorkester inte är i minoritet.
Första stycket musik för kvällen är August Södermans festspel, ett paradnummer med en viss len romantisk fläkt. Utmärkt invigningsmusik alltså. Denna aftons presentatör, Elvert Eriksson sparkar igång med att hjärtligt ropa hurra för att tillsammans med den stående publiken hylla jubilarerna.
Elvert drar orkesterns historia och talar om 1934 års händelser med en och annan rolig anekdot. Sedan presenteras följdaktligen kvällens dirigent och så även solisten Olle Persson som i egen person ger ett kort förord gällande kvällens andra stycke. Musiken akompanjerar Olles baryton som uttrycksfullt och fullständigt artikulerat åteger diktens romantiska bilder. Detta följs av blommornas vals ur Tjajkovskijs balett Nöttknäpparen där rytmhållerskan tillika harpisten Stina Hellberg är extra exceptionell. Sandvikens historia börjar dras och tiden flyttas hela tiden närmare nutid, en övning som Elvert fortsätter under kvällens gång.
Frödings dikter om Kung Erik sjungs och spelas med hjälp av Ture Rangströms tillskrivna musik. Innan paus följer även den för kvällen moderna tredje satsen ur musik för orkestrar av Hans Eklund samt Dag Wiréns Annorstädes Vals och avslutningsvis ett trädpotpurri där publiken får leta träd i verkens titlar.
Efter en kortare fikapaus drar konserten igång av en violinist som marscherar ner från parkett till scen mitt i spelet sitt. Stina Hellberg får ta emot William Linds minnesstipendium för hennes nytänkande användning av harpan.
Stinas egna komposition uruppförs, Some Western Wind, som dock börjar med mikrofonstörningar. Den vackra kompositionen störs till en början av bruset och knastret men det dör plötsligt bort och verket får stoltsera i karibiska rytmer, jazziga trumpeter i höga register och bluesigt spel på harpan. En stolt Högbomarsch kommer därefter och sedan lite tonsatt Taube.
En parafras över gånglåt från Torsåker spelas i yvig stil men under kontrolerande förhållanden. Sedan hörs Jubileumsfanfaren och extranumret I Feel Pretty ur West Side Story innan musikerna tågar ut och iväg mot det 76:e året. Det som ikväll skedde var små smakprov ur orkesterns repertoar under alla dessa år i tjänst.

Ludvig Blix