Hon kommer ursprungligen från Trondheim, Marianne Thorsen, violinist i framstående stråkensembler, tillika professor.

Nu är hon här i Saint-Saëns tredje violinkonsert. Saint-Saëns, 1800-talets store franske klassicist, skrev detta ständigt populära verk 1880. Den är mindre tekniskt krävande än de två första, fokus ligger på melodi och uttryck. Utan orkesterförberedelser kastar sig violinen rakt ut i en varm vildhet.

Mot Thorsens från första stund rika och glimrande spel står pregnanta orkesterpartier med skönt driv, engagerat dirigerade av en Korsten med flyg i luggen. Lätt älsklighet finns här också med harpeffekter i stråkarnas pizzicatoarpeggion och korta, häftiga vågrörelser i musikens bryn.

Andra satsen är en varm omfamning där naturkänslan ökar till en drömsk sommarskogskog full av lojt fågelkvitter. Mycket fint samspel mellan oboe och violin ryms här. En uthållen ton i träblåset markerar övergången till tredje satsen – detta är den enda av tonsättarens violinkonserter som traditionsenligt har tre. Kärvt och virvlande med mycket rörlig violinstämma mot pizzicato, en dansmelodi varieras, harmoniskt skön mot mer kantiga figurer i orkesterackompanjanget.

Det bjuds 1800-tal för hela slanten denna kväll. Först har vi hört Wienklassicisten Eggerts symfoni från 1807. Eggert anses numera, efter mycket lärt datumjämförande, ha varit först med att framföra en symfoni innehållande en utvecklad stämma för hela tre tromboner.

Beethoven slagen, av en nästansvensk: så kul har man i forskarkretsar. Nå, han brukar framställas som något av en avantgardist, radikal i orkestreringen, som i och med sin tidiga död fallit i oförtjänt glömska. Musiken bjuder eleganta haydnska tongångar som bryts upp av bullriga och skorrande blåspartier.

På det hela taget ändå ganska snäll och i mina öron lite trist musik för salongen. Om han fått leva, kanske, men att dra stora växlar på hans musik, jag vet inte. Kontrasten mot Saint-Saëns skärpa efteråt blir i alla fall närmast överväldigande.

Avslutande Schumanns trea från 1850 innehåller också salongsmusik, långa partier jag mest upplever som formbundna pliktskyldigheter, trots första satsens kraftfulla glädje och andra satsens lantliga dans och fina hornpartier.

Tredje satsen är stilla och snäll och femte snabb, fina hornpartier även här. Det geniala och meningsskapande är hur dessa, i mina öron mindre intressanta satser, målar upp landskapet runt den ovanliga fjärde satsen.

Inspirerad av ett besök i Köln bjuder den på sann, barockartad katedralkänsla. Borta är all insmickrande pliktskyldighet, här byggs musikarkitektur med allvar och tunga, solida byggnadsmaterial.

Rent illusoriskt blir det när violinerna samlar sig till orgelackord i det högre registret. Tänk om Schumann skrivit mera sånt, då kanske han inte behövt bli så deprimerad. Vem vet.

Camilla Dal