Operascenen i Gävle är inte den livligast tänkbara, i alla fall var läget sådant tills för ett par år sedan då ett gäng entusiaster kände att det var värt att slita ideellt för sin passion – just opera. Detta är kvällen för uppförandet av Verdis klassiker La Traviata, en opera som sågades när den kom i orginalform eftersom den då ansågs vara alldeles löjligt avantgardistisk.

Men det var på 1800-talet och nu kan även pöbel som kritiker eller finsmakare njuta av detta välbalanserade och fullkomliga operaverk.

En barnslig öppning, eller kanske snarare drucken till samma naiva nivå, där folk successivt trippar ut och omkring i ett festrum iklädda aftonklänningar och nazistuniformer inleder första akten. Det är nämligen så att Verdis 1800-tal är utbytt mot år 1942, samma år som tyskarna lever livet i det ockuperade Frankrike.

Till en början verkar alltsammans bekymmersfritt berusat. Till slut börjar två av kvällens solister yppa kärleksyttringar och vips har vi en klassisk Romeo och Julia-tragedi. Operan som baseras på Alexander Dumas bok Kameliadamen där handlingen kretsar kring en kurtisan, en så kallad sällskapsdam, som egentligen ska hålla sin kropps lustar bundna till en viss nazibaron i just denna tappning av operan.

När kärleken till den romantiske och unga Alfredo Germont, spelad av tenoren Patrik Forsman, spirar är allt till en början frid och fröjd förutom vissa ekonomiska problem. Första akten rundas av och akt nummer två tar vid ute på landet där paret trivs med livet som besjungs i största välbehag, men idyllen är blott en avtagande bris och snart öser orostonerna från orkesterdiket som spön i salongen.

Sällskapsdamen, numera hemmafrun Violetta Valéry, som spelas av sopranen Eva Berggren, får besök av Alfredos kyliga fader Giorgio, spelad av Mattias Danielsson. Denne vill inte se trassel på maktstrukturen, speciellt inte när hans dotter ska giftas bort och baronen har ett finger med i spelet.

Med lömsk sång övertalar han Violetta att lämna Alfredo som återvänder förkrossad och desillusionerad till sitt nyss så lyckliga hem.

Akt tre börjar med ännu en stor festbjudning som äger rum i kurtisankollegan Floras hus. Violetta har mot sin vilja tagit tillbaka baronen till sin barm. Hon rör sig med nedsjunken blick omkring de vulgära festriterna där sång, rop och dans avverkas för jämnan i ett enda virrvarr av superi och dekadens.

Alfredo är där och får redo på hur det ligger till, han vinner mot baronen i kortspel och kastar sedan vinsten över Violetta, en symbolhandling som tillbakagift av hennes horpengar.

Baronen utmanar nu Alfredo på duell alltmedan Violleta ligger nedbruten och förtvivlad i en patetisk pöl på golvet.

Finalen börjar med ett mellankoliskt stråkförspel i den vita sjukhussalen där Violleta nu ligger och väntar in lungdöden.

Alfredo har under detta tidshopp fått reda på hur det ligger till och besöker nu sin älskades dödsbädd under sin permission från partisantjänstgöring.

Alfredo vägrar förstå den bistra sanningen och målar alltjämt upp framtidsvisioner och ett liv tillsammans i stillsam frihet. Alfredos far anländer för att sjunga ut sin klagan över att ha orsakat detta massmord på allt som är vackert, men det är försent och Violletta faller livlös ihop sluten i Alfredos krampaktiga grepp.

Aktörerna är en blandning av amatörer och luttrade proffs, detta märks på ont och på gott. Det är inte alltid i fas eller helt rent, men energin och lidelsen finns närvarande under alla akter.

Solisterna, speciellt de två huvudrollsinnehavarna, sjunger opera av mycket hög klass denna kväll. Nästa afton är det dags för samma uppsättning, fast med nya soliststämmor.

Att intrigerna utspelar sig i det naziockuperade Paris är inte en förskönade slump. Paris kan ses som symbolen för pur och sann kärlek samtidigt som nazimakten då bör ses som en motpol av maktstrukturer och sociala konventioner.

Regissören Jerker Swande har tillsammans med sina två producenter, och för den delen hela Gefle musikdramatiska teater lyckats med en skarp tolkning av en klassisk opera som baseras på en klassisk bok och än ännu mer klassisk tragediarketyp. Det kan ju till och med sägas att de gjort den ännu mer klassisk.

Hur som helst så är denna rörelse en stor tillgång för Gävles kulturliv och den nästan fyllda teatersalongen är ett gott kvitto på deras lyckosamma slit. Det är med stor förväntan och med spetsade öron som vi väntar på nästa uppsättning av ännu en klassisk opera.

Ludvig Blix