När jag skriver det här har just den 27e upplagan av Kammarmusikfestivalen i Sandviken kommit igång. Fältet professionella, hängivna, spelrävar och nykläckta musiker är laddat – brett som vanligt. Repetitioner hela dagarna, konserter hela kvällarna.

Och absolut lika spännande varje år, för varje vän av kammarmusik. För varje år sen föreningen 1985 grundades av Rune Jönsson – var det någon någonstans som kunde kallas eldsjäl, var det han. Plötsligt började han åka runt i världen och knyta kontakter, tanken på en festival fanns där sen länge. I Kuhmo i Finland imponerades Rune Jönsson av de finländska kulturtraditionerna och här fann han ett gott koncept som han omedelbart tog till sig: Musikerna inbjöds att stanna hela festivalen och spela i olika konstellationer och för arran­gören gällde personlig omtanke, värme och vänlighet, mot både musiker och publik.

Än i dag värnar Kammarmusikföreningen i Sandviken om hans koncept.

Jag jobbade som allmänreporter på redaktionen i Sandviken i början av 1990-talet. Till presskonferenserna med Rune var vi inbjudna med mycket glädje och vänlighet. Jag fattade nog inte mycket om vilka partitur han pratade om eller vilka kompositörer han vurmade för; men att det var något speciellt fattade jag.

Alltså, jag har aldrig varit nån hejare på kammarmusik. Men jag litar till mina vänner, de som inte kan få nog. Vad är de gjorda av?! Glada och lättade så de nära på gråter när det visar sig att festivalen återkommer varje år.

Det är nämligen inte helt klart, kulturell kosher kostar om man säger. Är det något som är tröttsamt är det som att kulturjournalist ständigt höra detta! Kulturen har ju inget Tillväxtverk, bara värk, liksom…

I år har de självförbrännande, hårdjobbande konstnärliga ledarna, tillika professionella musikerna, Mats Widlund och Tobias Carron med hjälp av Kammarmusikföreningen äskat pengar ”från någon annanstans” för att en hel kammar­orkester från Edsberg med dirigent Robertas Servenikas kunna beredas plats på scen på Drottningen på fredag kväll.

Drottningen, spelplatsen i gamla baptistkyrkan mitt i Sandviken, har alltid varit en självklar spelplats för festivalen. Hur det blir med den i fortsättningen vet ingen.

Månne lyssnade de på gamle, kloke kulturministern Bengt Göransson i går kväll när han invigde hela festivalyran. Han sa säkerligen något klokt om hur alla riktiga kulturpolitiker håller på att försvinna och de få som finns kvar måste sätta ner foten. Hårt.

På Kammarmusikfestivalens hemsida står det att verksamheten stöttas av både Sandvik och Sandvikens kommun.

Jag vet inte det jag, men det jag vet är att festivalen lever från hand i mun. Och att man nära tagit i sin mun att det är sista året i år. Det är inte värdigt en kammarmusikfestival av denna dignitet. .

Det spelar ingen roll hur mycket våra musikrecensenter imponeras, fascineras, jublar och hyllar konserterna år efter år. Det spelar ingen roll hur mycket de förklarar och ryter till om hur värdefull festivalen och kammarmusiken är.

Sandvikens politiker verkar ändå inte fatta vad de har.