Vi vanliga och normala har problem med dem som inte är som vi.

Hur begripa sig på dem?

Låt det gå undan med att bestämma hurudana de är. Så slipper vi befatta oss med dem ytterligare. Och kan i lugn och ro återgå till vårt civiliserade vardagsliv.

Tills vi störs på nytt.

Fritzl, han som höll sin dotter inspärrad i källaren för att sedan under många år smyga ner och förgripa sig på henne, förklarades snart odjur i människohamn. När han äntligen avslöjats. Ett monster. Bortom nåd och förlåtelse. Det räckte med att se fotos på förövaren, demonens ansikte, så var uppfattningen klar.

Punkt kunde sättas. Även om förklaringen gick fort, syftet främst att lyfta bort ångest från oss.

Det skrämmande fenomenet må inte komma för nära, repa vår med möda ihopfogade självbild. “Och då du länge blickar in i en avgrund, blickar avgrunden också in i dig”, skrev Nietszche.

Av Fritzl kunde man inte göra politik, ingen politisk modell kunde appliceras på honom.

Men det har man försökt göra med Breivik. Experter har anlitats, även sådana med professorsauktoritet. Grumliga dokument analyserats. Det har spekulerats fritt. Kan man ändå inte förklara massmördarens handlingar genom att koppla det till högerextrema, fanatiska och ljusskygga grupperingar? Till hetsarna mot mångkultur? Sossehatet?

Som om man behövde betrakta Breiviks dåd som i någon mening rationellt. Det går att förklara, utan att psykiatrikerna, som är för övrigt inte är ense utan svänger mellan “paranoid schizofreni” och Aspergers syndrom, måste anlitas.

Många tycker för övrigt att de psykiatriska diagnoserna låter honom slippa undan för lätt. In med honom i fängelse, låt honom ruttna bort där.

Det önskar han själv också: dömas till fängelse. Inte sjukstämplas.

Genom att göra politik av Breivik, placera in honom bland mångkulturens eller modernitetens fiender, ges han ett skäl.

Han hade inget skäl.

Avpolitisera honom.

Lasse Ekstrand