Gökungen puttas ur boet
Relaterat
På några få veckor tycks Gävles kulturpolitik ha tagit en helt ny kurs. Det handlar inte om ett sammanhållet politikområde längre, där medborgarens välfärd står i första rummet, utan framstår snarare som en arena för kamp mellan särintressen. Kulturförvaltningen har, genom sin tolkning av sparbetinget, skapat en dramaturgi som torde vara varje kulturpolitikers mardröm: bredd mot spets, idrott mot kultur, stad mot landsbygd, hockeyrink mot symfoniorkester.
Somliga tolkar gårdagens beslut som en seger för orkestern, men mycket talar för att det här är första kapitlet i ett sorgesamt skådespel där symfoniorkestern fått den ytterst otacksamma rollen som ett tärande styvsyskon.
Den stora frågan är varför förvaltningen och nämnden visar sådan brådska med att bli av med symfonikerna. Redan nästa år går landstinget in i samverkansmodellen och tar därmed över ansvaret för de statliga bidragen för orkestern. Då kan nya förutsättningar uppstå.
Att det finns en symfoniorkester är givetvis inte bara Gävles angelägenhet, utan också länets och rikets. Just därför delades ansvaret för de stora kulturinstitutionerna under många år av kommun, landsting och stat. Under 1990-talet gjordes sedan en sorts gentlemen’s agreement som var tänkt att säkra tillgången till kvalitetskultur: Landstinget tog, tillsammans med staten, ansvaret för Folkteatern och länsmuseet, medan Gävle kommun, tillsammans med staten, åtog sig den symfoniska musiken.
Dessvärre skrevs inga överenskommelser. På den tiden var en besparingsstrategi som den vi just sett otänkbar. På den tiden var instrumentalismen mindre och förtroendet större. Men jag har full förståelse för om somliga i dag känner sig dragna vid näsan.
Den utredning som kulturpolitikerna nu önskar sig borde givetvis också innehålla en avsiktsförklaring. Hur ser Gävle kommun på sitt åtagande? På sin kulturella infrastruktur? Det är viktigt att veta, för både Gävlebor och andra berörda.
När Gävles nya kulturchef, Kajsa Ravin, lade fram sitt förslag till besparing i förra veckan var hon noga med att betona att det var nämnden som tog ansvaret. Hon stod bara för underlaget.
– Jag vill inte bedriva politik, sa Kajsa Ravin.
I själva verket var det exakt vad hon gjorde. En mycket olycklig sådan, dessutom.
