Den här barockoperan, baserad på Shakespeares verk, kommer att gå till historien. Den kräsna Met-publiken ville aldrig sluta applådera, särskilt inte inför Placido Domingo. Vi i Iggesunds lilla Folkets hus sorlade med.

För någon månad sedan hade jag förmånen att få vara med när nyinvigda Bolsjojoperans balett gav sin omtalade Törnrosa. Jag har sett Helen Mirren spela Fedra och prima donna assoluta, Anna Netrebko, göra några av sitt livs största operaroller.

Man kan se digitalsända föreställningar på 120 platser i Sverige. Vi är mer än 50 000 som köper biljetter i Sverige varje säsong. Men i Gästrikland finns inte möjligheten.

Sandvikens Folkets hus var med i början, men vände sig åt annat håll. Gävle förlamas fortfarande av konkursen.

På andra håll ingår den digitala satsningen i en överlevnadsstrategi. Ofta sätts röd lapp på luckan när världens största stjärnor spelar upp.

Det har blivit en särskild sorts kultur, ibland interaktiv, ofta med lokala särdrag kring middag, fika, föreläsningar. Direktsändningarna ligger i en sympatisk folkbildningsram. I pauserna går vi med bakom kulisserna, får möta aktörer, regissörer, maskörer… och i nästa stund, i samma samtidighet, minglar vi med bänkgrannarna.

Det började 2006, då chefen på The Met insåg att den digitala tekniken kunde leda operakonsten till en ny publik över hela världen. Och nu har National Theatre i London, Bolsjoj i Moskva, Dramaten och Operan i Stockholm har följt efter. Ja, det är i det här sammanhanget som scenkonsten når sina högsta höjder just nu.

Men i Gästrikland är det alltså stopp.

– Gästrikland är tyvärr en vit fläck på kartan för oss, säger Rickard Gramfors, ansvarig för Digitala hus, inom Folkets hus och parker. Och jag beklagar det verkligen, tillägger han.

Hur gör man då om Folketshusföreningarna är för svaga eller ointresserade av det som är en stor del av framtidens kultur?

Ja, på andra orter, i liknande dilemma, har kommunen investerat i digital utrustning i andra sorters offentliga salonger, i en teater, ett kulturhus – eller ett konserthus. Enligt Rickard Gramfors skulle det kosta ungefär 300 000 att få fram en acceptabel anläggning. Annars står en bättre begagnad på Folkets hus i Gävle.

Också Gramfors menar att det vore en utmärkt idé att göra Konserthuset i Gävle till ett digitalt hus. Inte minst nu, för han har precis slutit avtal med National theatre om att deras högklassiga föreställningar ska ges i repris som skolteater, på dagtid.

Den här säsongen har Sverige 35 livesändningar. Också vi i Gävle hade alltså kunnat se Anna Netrebko göra rollen som Manon. Vi hade kunnat se Robert Lepages märkvärdiga Ragnarök. Vi hade också kunnat gå på ­exklusiv visning av brittiska National Gallerys världs­unika utställning om Leonardo da Vinci. Den är helt utsåld och biljetter till den säljs för 5 000 kronor på svarta börsen. Och så vidare. Och så vidare.

Och om någon nu vill invända att digitalsänd scenkonst konkurrerar ut den levande, så kan jag hänvisa till Metropolitans siffror. Husets egen beläggning har ökat med 16 procent sedan sändningarna började. Dessutom har publiken föryngrats påtagligt. Intresset för klassisk musik har ökat. Det här är något symfoniorkestern, kulturpolitikerna och alla kulturintresserade i Gävle har att begrunda, snarast.

Alternativet är att förbli den vita fläcken.