En Beuys som orkade släppa in samtliga sökande till konstakademien i Düsseldorf där han var professor under några år – en som orkar och står emot. En som kan förklara bilder för en död hare...

Men är det så enkelt? För mig var det nog det. Som konststuderande i Uppsala pratade man mycket lite om ”konstvärlden”. På estetiken blev den ett begrepp – och vad jag letade den! Eller snarare: Vi satt ju i den allihop. Det var ju konsten i världen vi var där för, eller?

Teoretiskt förstod jag grejen, den definierade faktiskt sig själv: Distans. Aldrig har jag sett mig där. Tyckt att jag har rätt att uttala mig ändå om konsten. Konstvärldsidentiteten som ett fjäll, liksom utanpå.

Min konst fanns på de väggar jag passerade med tåget på väg till föreläsningarna, den fanns på armar och ben i Roskilde, den fanns i ockuperade källarhål i Berlin. Skulle jag ha börjat pladdra om ”konstvärlden” skulle de gapskrattat och jagat i väg mig.

Den känslan har jag nogsamt vårdat. I dag har jag förlikat mig med den. Jag skriver konst och jag är i världen. Ungefär.

Förväntan, tänker jag. Är det det gamla välkända som gör sig påmint, gör att jag ibland och mitt i ”konstvärlden” blir så trött när jag går på utställning. Eller är de för många? För lika, samma folk även? Men det borde väl vara bra, att konsten lever? Att det finns gallerister och curatorer som tar den på allvar och aldrig kan få nog av att visa konstnärernas konst.

Jag undrar. Det är en annan del av Konstvärlden. I den finns du och jag, inte per definition och även om vi värjer oss. Och undrar. Och nog kan jag i dag sakna känslan jag hade när jag började skriva konst på 1990-talet. Längta efter nåt som fäster fort, men för den skull också finns i ett sammanhang. Som första gången jag mötte Anselm Kiefers samtida krigsskådeplatser, eller Arnulf Rainers röda sprängningar, eller Louise Bourgeois höghus­höga spindelmammor. Eller drar verk som dessa förbi min konstsyn i dag utan att jag fattar det?

Senast jag drabbades i den lokala konstvärlden var av Johanna Willenfelt hemligt förtroliga ”pappersrullar” på Hållplats för konst och Karin Lindholms knäppfingerfoton på Galaxen. Att möta konstnärsduon KRIG och Tina Lindberg har också den effekten på mig, de förstnämnda just nu på teckningsbiennalen i Sandviken, Tina på Centralgalleriet I Gävle.

Tänk om alla kunde tänka mindre konst och mera värld, tänker jag.

Då kommer nog konsten av sig själv.

– Jag tror att det handlar om ett behov av att fundera kring hur man gör saker, inte bara vad man gör. I Occupy-rörelsen och den arabiska våren blir det tydligt att människor i dag ställer sig frågor kring hur vi lever och hur vi faktiskt fungerar. Och som vanligt är konsten där och sniffar på något innan det blir tydligt för samhället i stort.

Säger Maria Lind, ny chef på Tensta Konsthall och en av konstvärldens verklig stora.

Check.