Under Ai Weiweis krona
Ett av de ögonblick som gjort vintern uthärdlig ägde rum under Ai Weiweis urgamla cedrar.
Relaterat
Träden är söndersågade i Kina, och sedan sammansatta på nytt vis i ett utställningsrum på Louisianamuseet utanför Helsingör. Deras kronor bär upp tunga berättelser om tid, plats och förflyttning. I rummet intill svävar Ai Weiweis cykelskulptur. 42 exemplar av den kinesiska folkcykeln Forever är sammanskruvade. Styren, sadlar, pedaler och kedjor är borttagna. Alla delar har alltså låsts till varandra, i ett stillastående.
På kort tid har den kinesiske konstnären Ai Weiwei blivit världens mest omtalade. Hans förmåga att få oss att reflektera kring nationalism, yttrandefrihet och maktsystem är enastående. Hans konstnärliga gärning är självständig på ett, i konstvärlden, chockerande vis. Enligt amerikanska Time Magazine var han en av världens 100 mest inflytelserika personer 2011. Den brittiska konsttidskriften Art Review listar honom som världens just nu viktigaste konstnär. Motiveringen stämmer till eftertanke: Han tillåter konstnärer att bryta sig loss från föreställningen att de arbetar inom ett skyddat område, som begränsas av en konsthalls eller ett museums väggar.
Läs den gärna en gång till. Han tillåter konstnärer att bryta sig loss från ett skyddat område. Så påminns vi om att varken marknad eller institutioner är konstens egentliga sammanhang, utan att den kan finnas för oss alla, här och nu i den vanliga tillvaron.
Ai Weiweis far var poet. Han stämplades som folkfiende och familjen bodde i decennier i olika arbetsläger. Efter filmskola flyttade Ai Weiwei till USA, men återvände sedan till Kina där han trakasseras av myndigheterna – med världens ögon på sig.
Hösten 2010 lät han lägga ut många miljoner solrosfrön på golvet i Tate Moderns stora turbinhall. Alla var handgjorda i porslinsverkstäder i Kina. Alla var handmålade. Solrosfrön är fattigmanstugg i Kina. Mao såg sig som solen till vilket blommorna vände sina ansikten.
Jag kom till Tate, direkt efter öppnandet, just som hela jätteinstallationen stängdes av. Senare hänvisades till dammrisken, men vi som sett hur konstpubliken stulit, kastat, krossat frön… insåg att avskärmningen nog förtjänade att införlivas i den konstnärliga handlingen.
Det är mer eller mindre långt till Louisiana utanför Helsingör. Det är mer eller mindre långt också till Magasin 3 i Stockholm som ställer ut Ai Weiweis konst i februari. Men just nu ligger det en intensivt sevärd intervjufilm på Louisianas hemsida (louisiana.dk) där han reflekterar kring konstens värderingssystem, hantverkets inneboende berättelse och den egna respekten för folkliga, konstnärliga yttringar.
Jag tror det är viktigt att så många som möjligt ser den här filmen. Och bäva månde konstvärldens pelarhelgon.
