Artikeln handlar om hur investerare och riskkapitalister med allt hårdare nypor styr verksamheten på våra offentligt finansierade museer. Under rubriken Ovärdigt spel för gallerierna granskas utställningen Turner, Monet, Twombly som just nu visas på Moderna museet i Stockholm. I den omramar två av konsthistoriens giganter amerikanen Cy Twombly (1928-2011), vars dukar brukar beskrivas som en sorts expressiv graffiti.

Svenska kulturjournalister har förstås skrivit spaltmeter om satsningen, men få har frågat sig varför Moderna museet valt att visa oss just den här kombinationen. I Axess ger Joakim Grönesjö ett svar: Det handlar inte om konstnärlig kvalitet utan om pengar.

Den som arrangerat och formgivit utställningen är den brittiska konsthistorikern Jeremy Lewison. Men Lewison är inte bara frilansande utställningsmakare, utan också en välbetald rådgivare på den allt hetare konstmarknaden. Hans affärsidé går ut på att investera i konst åt rika samlare, samt att bevara eller öka värdet på de verk som uppdragsgivarna redan äger. Allt enligt Axess. En rosad utställning med till exempel Twombly på ett stort (gärna medborgarägt) museum avspeglar sig genast i att alla Twomblytavlor ökar i värde, också de som finns i bankfacken.

Lewison, som givetvis får betalt för sitt museiuppdrag, kan i efterhand höra värdestegringen klirra in i den egna kassan, via förmedlingsarvodena. Axess följer pengarna i spåren och kan visa ett intressant och ovanligt tydligt exempel på hur konstmarknaden allt mer öppet växlar in kulturellt kapital till rena pengar – och tvärtom.

Men där någon tjänar finns alltid någon som förlorar, och här är det Moderna museet som riskerar att tappa i trovärdighet. Besökarna har ju anledning att fråga sig om det verkligen är idén om kvalitet och allmänhetens bästa som driver verksamheten eller om inträdespengen är en liten del av ännu en avancerad pengaflytt, från det offentliga till det privata.

Hittills har Moderna museet vägrat svara på kritiken, och de applåderande konstskribenterna försöker tiga ihjäl det hela. Häromdagen publicerades dock hela historien också av Süddeutsche Zeitung. Fortsättning lär följa.

Axess berättelse skickar också reflexer in i Gävleborgs och Gävles konstvärld. Under 2011 har både Hälsinglands museum och länsmuseet i Gävle haft utställningar där 1900-talskonstnärer parats ihop på nya vis. I Hudiksvall var det John Sten och Dick Beer och i Gävle Staffan Hallström och Asmund Arle.

Bakom bägge står en inköpt konstkonsult: Niclas Östlind. Han var en gång i tiden chef på Gävle Konstcentrum men ingår numera i Konsthandeln som specialiserat sig på curatorsarbete, konstförmedling – och rådgivning för investerare. Helt enligt Lewisons modell.

På hemsidan garanterar Konsthandeln att deras stora nätverk i branschen ger dem möjlighet att skräddarsy aktiviteter efter kundens behov.

Jag tvivlar inte en sekund.

Fotnot: Joakim Grönesjös artikel finns i Axess (9/2011) och kan också läsas på Axess.se