Kerstin Ekmans känsla för Gävle
I fredags kom Kerstin Ekmans omtalade roman ”Grand final i skojarbranschen”. En av de två romangestalterna vill ha sitt skönlitterära skrivande i fred och låtsas försörja sig på annat vis – nämligen som frilansmedarbetare i Gefle Dagblad och Arbetarbladet. Detta fick författaren och översättaren Staffan Skott, som en gång i tiden var Gävlebo, att minnas.
Relaterat
Apropå den binära recensionen av Kerstin Ekman.
När jag en gång för flera år sedan kom in på min arbetsplats DN:s redaktion stod vid den inre receptionen Kerstin Ekman och väntade på något besked, det är länge sedan man bara traskade in på huvudstadstidningarnas redaktioner. Jag gick fram till henne och berättade från min ungdom i Gävle hur kontraktsprosten Ekmans begåvade svärdotter då skrev i Gefle Dagblad och man i Arbetarbladet kunde läsa självmedvetna och lysande bidrag av nån som inte blev akademiledamot, nämligen Sven Delblanc, värvad av sin vän Jacob Branting, då kulturredaktör på Arbetarbladet.
Jo, i min familj höll min far oss med båda Gävletidningarna, och sjutton vet om vi inte hade Norrlandsposten på den tiden den fanns kvar.
Hon blev road och vi talades vid medan hon väntade, och hon berättade vad många skribenter av hennes klass kan berätta, och även andra som inte nått upp till hennes nivå. Hur detta att se vad man skrev i tryck förlöste någonting i en, och utvecklade den talang man hade.
Det hör också till Gävles kulturhistoria. Och den svenska landsortspress som redan då var utmärkt och som utvecklats enormt runt om i landet, inte bara i Gävle.
Själv skrev jag vid den tiden som gymnasist i Arbetarbladet på olika sidor. Kontraktsprosten Ekman bodde i det fina låga huset på Drottninggatan norr om kyrkan. Hans son historikern Stig, som Kerstin Ekman då var gift med, var så pass mycket äldre att honom kände jag inte, med den yngre sonen Bo förekom i min systers umgänge; han blev senare Gyllenhammars högra hand för en tid i Göteborg och har lett internationella sammandragningar i Tällberg. Den mycket vackra dottern Agneta Ekman förekom i min umgängeskrets och blev sedan fotograf och när jag senast träffade Bo berättade han att hon flyttade till Norge. Bo var för övrigt en lovande häcklöpare som gymnasist.
Bos, Stigs och Agnetas sympatiska moder var en fint bildad prästhustru av det slag man då och då ser porträttad i litteraturen.
Det var inte hon utan mina jämnåriga som när vi vänner till Agneta var bjudna till prostbostaden påpekade att jag hade dansat en halvtimme utan att ta av galoscherna.
Jag vet ännu i dag inte hur jag ska tolka detta faktum.
Staffan Skott
