Litteraturen om Adolf Hitler och nazismen är oändligt stor och intresset avtar inte, snarare tvärtom. Den amerikanske historikern Robert Waite har sagt att mer kommer att skrivas om Hitler än om Jesus Kristus. Under min tid som historielektor kunde jag notera att det inte fanns något som engagerade eleverna mer. Att man, som någon påstått, inte har något att lära av Hitler och nazismen i vår tid är naturligtvis både dumt och kortsynt.

Bengt Liljegren, som tidigare skrivit två uppskattade biografier, Karl XII (2 000) och Alexander den store (2 005) har trots den väldiga konkurrensen vågat sig på en tredje biografi, Adolf Hitler (Historiska Media) och detta med stor framgång. Det är sällan jag sträckläst en bok som denna. I och för sig tillför Liljegren väl ingenting nytt, men han tar ställning till andras tolkningar av Hitlers liv och åsikter. I motsats till många andra historiker söker Liljegren fördjupa synen på Hitlers privatliv.

Hundra sidor av 350 ägnas åt Hitlers uppväxt fram till första världskrigets utbrott 1914. Att Hitlers far Alois Hitler skulle ha misshandlat sin son mer än vanligt på den tiden förnekas likaså att skolgången skulle ha varit miserabel. Det gick upp och ner beroende på vilken skola han gick i. Det hände ofta att en skolpojke i Nazityskland försvarade dåliga resultat med att det inte heller gick bra för Führern i skolan och ändå blev han Führer. ”Adolf Hitler var utan tvivel mycket begåvad” skriver Liljegren.

På senare tid har flera intygat att Hitler kunde vara omtänksam och hygglig mot människor i omgivningen, särskilt mot tjänstefolket. Flera har framhållit att Hitler visade stor omsorg om betjänter och sekreterare, förhörde sig ofta om deras föräldrar, hjälpte dem som hamnat i penningknipa och lät alltid skicka blommor om någon låg sjuk. Hitler var mycket chevaleresk mot kvinnor, men tycks ha varit sexuellt sval. Han gifte sig först några timmar före sitt självmord med Eva Braun.

En annan kvinna i Hitlers närhet, Winifred Wagner, engelskfödd hustru till kompositören, intervjuades på sin ålders höst om sin relation till Hitler och menade att det fanns två sidor av hans personlighet – som Robert Louis Stevensons romanfigurer dr Jekyll och mr Hyde. Hon kände bara den artige Jekyll/Hitler, den andre, den brutale Hyde/Hitler hade hon aldrig träffat. Winifred Wagner var inte den enda från England som uppskattade Hitler. Det gjorde också den förre brittiske premiärministern David Lloyd George.

Hitlers popularitet hos gemene man i Tyskland var länge ansenlig. Det berodde till stor del på hans medryckande talekonst, men också på de sociala reformer som genomfördes på 1930-talet. Hade Hitler avlidit 1939 skulle han sannolikt ha gått till historien som en de största tyska statsmännen genom tiderna har en historiker påpekat. Hitlers inskränkningar i yttrande- och mötesfriheten bortsåg man länge ifrån. Att koncentrationslägren växte som svampar ur jorden uppmärksammades inte heller särskilt mycket.

De stora militära framgångarna de första krigsåren, fälttågen mot Polen, Norge, Nederländerna, Belgien och Frankrike spädde på Hitlers popularitet. Korpralen från första världskriget stödde de moderna idéerna om rörlig pansarkrigföring som några av hans generaler förde fram. Hitler accepterade också den tyska metoden att låta befäl på lägre nivåer handla självständigt med lyckosamma resultat som följd. Särskilt yngre officerare och manskap var anhängare av führern.

Liljegren tror inte på att Hitler siktade mot världsherravälde. Hans mål var ett tyskdominerat Europa. För att lyckas med detta behövde han assistans från Storbritannien. Hans besvikelse blev därför stor när Storbritannien förklarade Tyskland krig den 3 september 1939. Hans ilska gick ut över den brittiske premiärministern Winston Churchill som mer än någon annan insåg nazismens ondska. De sista krigsåren blev Hitlers språkbruk allt grövre. Churchill kallades ”ett karaktärslöst svin”, ”fyllbult” och liknande.

Egentligen förlorade Hitler kriget på ett tidigt stadium. Hans häpnadsväckande krigsförklaring mot USA den 11 december 1941 sägs ha berott på att den gav de tyska ubåtarna formell rätt att angripa alla amerikanska fartyg i Atlanten som försåg Storbritannien med vapen och förnödenheter. Hitler hade också en överdriven uppfattning om Japans militära kapacitet. Den spektakulära framgången med attacken på Pearl Harbor imponerade.

I Hitlers ögon representerade USA också judendomen och dess strävan efter världsherravälde genom Wall Street och de amerikanska medierna. President Roosevelt sågs som den judiska sammansvärjningens chefsarkitekt. Judehatet och antisemitismen var den röda tråden i Hitlers föreställningsvärld. Någon anhängare av kapitalismen var han ingalunda. En seglivad uppfattning om att Führern skulle ha varit storkapitalets fånge avvisas uttryckligt. Liljegren pekar på de flagranta likheterna mellan nazism och kommunism.

Man har ursäktat Hitler med att han var tysk patriot, men det är fel. Han var likgiltig för tyska folkets lidande: ”Om det tyska folket en dag skulle komma att bli svagt, ja, då förtjänade det inte något annat än att bli utrotat av ett starkare folk” sa han i en intervju, och i så fall ”skulle man inte ha medlidande med det heller.” Hitlers Nero-order från mars 1945 är beryktad. Samtliga militära anläggningar, transport- och kommunikationsväsen samt alla andra materiella tillgångar i Tyskland skulle förstöras.

En vanföreställning som ibland förts fram är att Hitler var ovetande om Förintelsen, men det råder ingen tvekan om att han var införstådd om judeutrotningen, även om det saknas en skriftlig order från honom. Många av Hitlers viktigaste befallningar utfärdades bara muntligt. Det är känt att fanatiska nazister gjorde sådant som de trodde var Führerns vilja. Samma metodik förekom också i Sovjetunionen under Josef Stalins styre. Våren 1941 sägs Hitler ha kommit fram till att judarna skulle tvingas arbeta till döds eller gasas ihjäl.

Kampen mot judarna var viktig för Hitler. Den avslutande meningen i det politiska testamente, som han skrev alldeles före sin död i bunkern löd: ”Framför allt förpliktar jag nationens ledning och anhängare att följa raslagarna och göra obarmhärtigt motstånd mot det som förgiftar all världens folk, den internationella judendomen.” Hitlers rabiata judehat har förvånat. Under Wientiden före 1914 hade han flera judiska vänner. En judisk läkare som vårdat hans sjuka mor gavs så sent som 1938 tillstånd att emigrera till USA.

Märkligt nog blev Hitler antisemit först vid 29 års ålder och enligt Liljegren, som förlitar sig på Hitlers förtrogne Albert Speer, var det Hitlers kontakter med socialdarwinismen som var avgörande. Samtliga Hitlers politiska mål, tillkomsten av ett Stortyskland, Förintelsen, erövrandet av ett Lebensraum i öster bottnade i hans närmast religiöst färgade socialdarwinistiska teori om den eviga kampen mellan individer, raser och nationer. Hitler trodde på att de starkaste och bäst anpassade slog ut de svagare och sämre.

”Adolf Hitler är en av världshistoriens största förlorare”, framhåller Liljegren. Han misslyckades med allt. Europa, som skulle bli den mäktigaste världsdelen, blev beroende av USA och Sovjetunionen. Hitler eftersträvade ett rasrent Europa. Tyskland är idag ett av de mest multinationella länderna i världen. Hitlers mål att utrota judarna ledde till uppkomsten av en judisk stat. Israel hade aldrig tillkommit utan den nazistiska Förintelsen. Hans kamp mot kommunismen fick till resultat att halva Europa hamnade under sovjetiskt styre.

Hitlers militära misslyckanden förde med sig att demokratin, som Hitler hatade, spreds till de flesta europeiska länder utanför det Sovjetdominerade östblocket. Efter Sovjetunionens upplösning har demokratin också vunnit insteg i länderna i östra Europa sedan de vunnit inträde i Europeiska unionen. Nog finns det anledning att läsa om Adolf Hitler, nazismen och andra världskriget. Bengt Liljegrens bok är en utmärkt introduktion.

Lennart Ödeen