Om ett par veckor ska jag åka på konferens med likasinnade kulturredaktörer. Sen 1982 blir det trettionde gången på raken. Under alla de åren har jag inte missat en enda.

Extra roligt är det att turen, som alltså blir min sista, i år går till Dalarna. Ett förträffligt kulturlandkap. Grant och blånande. Fyllt av trevliga människor som inte räds det storvulna, med sjungande, skojig dialekt.

Vi ska hinna med både Zorngården i Mora och Carl Larsongården i Sundborn. Vi besöker Dalhalla och ska också träffa Peter Johansson, konstnären som odlar en ironisk-kritisk bild av Dalarna och dalaromantiken.

Säkert nyttigt. Vi hinner också med Björlingmuseet i Borlänge. Och vi ska äta och bo i Tällberg och Falun.

Att jag ordar så mycket om Dalarna beror också på att jag just läst i bladet att Mora nu tar över flottningsmuseet i Gysinge.

Det är så man gör i Dalarna. Man inser ett kulturellt värde. Ser kulturmiljöerna som en tillgång. Me­dan man i Gästrikland bara ser dem som bekymmer, besvär. Vad ska vi med det till?

Det är lätt att dra de paralleller Hans Lindblad vältaltigt gjort på sistone. Medan Gävle låter briggen Gerda åter segla i väg och försvinna från Välkommen ombordhorisonten förfaller Birger Forsbergs och Ralph Erskines skaparby i Hedesudna.

Sandvikens kommun ser bara kostnader med Flottningsmuseet och ger det kalla handen.

Men i Mora, i detta underbara Dalarna, ser man möjligheterna. Och får nu EU-bidrag och lokala sponsorer (som också begriper värdet). Och så får Mora statliga pengar från Riksantikvarieämbetet.

Sandvikens vilja att bevara flottningsmuseet såg man aldrig. Så nu drar slantarna förbi näsan på Sandvikens styrande. Hur ofta bedrar inte snålheten visheten?

Det är för eländigt. Men jag tror Hans har rätt. Det är något förgjort med Gästrikland. Något med mentaliteten här. Vi ställer inte upp för vår hembygd.

Hälsingland, Värmland, Dalarna storsatsar, och har så alltid gjort, på kulturmiljöer. De ser till bygdens barn, till dem som odlat kulturen, skäms inte för dem. Inrättar författargårdar och konstnärsboställen.

Vi har visserligen Ecke Hedbergs Tallbo men tyvärr är det inte alltför känt utanför Gästriklands gränser.

Hur vårdar vi egentligen vårt kulturarv? Och har inte de styrande i Gästrikland förstått det som så många tjatat om det senaste decenniet – att något måste komma efter indust­risamhället. Och att det som är på gång är det som lite klumpigt kan kallas upplevelseindustrin.

Och dit hör kulturen!

I Hälsingland diskuteras just nu Hälsingegårdarna som man vill göra till världskulturarv.

Vi får ju vara oerhört tacksamma över att dessa hälsingegårdar inte byggdes i Gästrikland. För hur skulle det ha gått?

Jag hör redan i andanom hur valserna går: Världskulturarv – är inte det dyrt? Hur ska vi göra med det? Gamla kåkar som ska underhållas – vad är det för vits med sådana?

Inte se tillgången. Inte se för­delarna. Ta allt som en belastning. Vad är det med oss i Gästrikland egentligen?

Skulle för första gången deklarera per telefon. Det innebär att man säger ja till allt det förtryckta, inte har några ytterligare avdrag att göra. Så är det för de flesta.

Nu undrar jag bara: Varför behöver vi då deklarera? Det kan väl de göra som vill försöka sig på avdrag?

Jag hittade inte genast de där identifieringskoderna utan fick nobben av telefonisten tre gånger innan jag hittade rätt blankett med siffrorna på.

När jag slutligen fick godkänt var klockan redan kvart över midnatt...

På sidan här intill kör vi mode i dag. På anrika, kulturhistoriskt mättade Waldemarsudde i Stockholm där det för jämnan brukar vara konst. Och jag åker gärna på deras pressvisningar – där är trevligt. Och vackert.

Men nu – ett tidens tecken! – var det självaste e Micael Bindefeld som hade bjudit in mig. Tyvärr hade jag inte tid att fara den här gången. Därför TT/Spektra. Men man vill ju ändå hänga med när tiden ömsar skinn och går från konst till mode.