Namedropping för hela slanten
Relaterat
Artikelbilder
Lysande namedropping i Per Wästbergs memoarer där Lundkvist skvallrar mest i Akademien och Sven Stolpe blev nerslagen på Freden eller Louise Boije af Gennäs som jag träffade i Andersberg för tjugo år sen vilket syns på bilden.
Jag var på Bonniers höstfest på Nedre Manilla i tisdags. I onsdags hade Expressen ett helt uppslag om saken men mig hade de inte plåtat.
Jag falkade med blicken över sidorna men överallt bara stockholmare, eller rikskändisar. Samt sådana som är kända från TV, denna osvikliga värdemätare av berömmelse.
Ändå stod det att det här var festen alla valde. Sensommarens stora mingel. Att inte vara där var att inte finnas.
Men jag var alltså där, så jag finns. Har varit det i ganska många år nu. Men i år var vi inte så många kulturjournalister. Mest var det författare.
Jag träffade Louise Boije af Gennäs, ny bok nästa fredag. En riktig tegelsten. Samtidsroman, verkar lovande. Henne intervjuade jag på Andersbergs bibliotek för en tjugo år sen. Då hade hennes debutroman ”Ta vad man vill ha” just kommit ut och jag fick en lång, tjusig dedikation i den av Louise.
Hon hade en gul sportbil som jag trodde var pojkvännens. Men när jag påminde henne om den där lördagsträffen i Andersberg – hon minns den mycket väl – påpekar hon att sportbilen var hennes och att hon var gift.
Så mycket man inte fattar.
Jag gick vidare och träffade romandebuterande Therese Bohman som stod och minglade med Axess chefredaktör Johan Lundberg, han som håller rent åt vänster i kulturdebatten och inte är rädd för att uppfattas som kulturkonservativ
I vårt kulturliv något mycket sällsynt.
Där var Björn Håkansson – debut redan 1962 med diktsamlingen ”Rymd för ingenting”. Honom hade jag inte träffat sen 1967 då jag och Ove Joanson gick på en kurs som leddes av honom i ”skapande svenska”.
Tänk att jag satt min fot på en sådan kurs! Det hade jag nästan förträngt.
Det var på Kursverksamheten i Uppsala. Som prov på vår eventuella förmåga att bli poeter – föga troligt – skrev jag en dikt om Röda flodens dammar. Risken var att de skulle bombas och brista och jag var full av ungdomlig indignation.
Björn, en riktig gentleman, vilka igenkänns på att de inte är särskilt ärliga, påstod att den var bra...
Det var den inte. Den var erbarmlig.
Men sånt pratade jag inte med Björn om på Nedre Manilla. Mer då om att vi faktiskt är släkt med släkten, på ganska långt, lite trassligt håll.
Sen träffade jag en sprallig Malte Persson, ung romanförfattare på uppåtgående.
Martin Aagård, numera på Aftonbladet knackade mig i ryggen. Alltid kul att träffa Martin som jag följt alltsedan han här i Gävle tog sina första stapplande steg som kulturjournalist.
Snart anslöt sig hans chef på Bladet, Åsa Linderborg. Jag är rädd för att jag skämtade med henne om att hon var bättre som författare än kulturredaktör. Så säger inte en gentleman. Inte heller kolkar han i sig så mycket vin som det gärna blir en sådan här kväll.
Men Åsa bara skrattade. All heder åt henne.
Akademiledamoten och poeten Anders Olsson träffade jag och påminde honom att han för en tio år sen var dens siste pristagaren i förra omgången av Läkerols kulturpris. Berättade för honom att priset sen ett år tillbaka finns på nytt, nu under artistnamnet ”The Voice of the Year”.
Fåfäng som jag är kunde jag inte låta bli att nämna att jag nu var juryns ordförande. Med andra ord dagens Karl Ragnar Gierow och Ulf Linde!
Inte får man säga så! Försök till skryt, därtill utan att lyckas. Man får inte heller – som jag gjort hittills och med det ska jag också fortsätta! – hålla på med namedropping Verkar självupptaget, skrytsamt, egocentrerat.
Jo, så är det nog.
Senast jag såg det var i går på torsdagen när Per Wästbergs lysande memoarer ”Hemma i världen” – del tre i en svit jag hoppas blir minst fyra – recenserades. Den kommer ut på förlaget Wahlström & Widstrand och är för alla som på det minsta sätt intresserar sig för vårt kulturliv oumbärlig läsning.
Han beskylldes i Expressen för att ta för lätt på livet! För mycket champagnebubblor för vår ”cocktailhjälte” som Lars-Olof Franzen kallade honom – det var beröm i hans fall – när han slutade som chefredaktör för Kulturen på Dagens Nyheter.
Sickna puritaner som kräver mer allvar av så underhållande minnen!
Per Wästberg var för övrigt på Nedre Manilla i tisdags – han brukar vara där – klädd i elegant ljus kostym i sensommarens glans. Jag såg honom på avstånd i vimlet men pratade inte. Fast i Uppsala för 40 år sedan var han hemma hos mig på Ringgatan. Han var gäst i en eftersits för Litteraturklubben som bjudit in honom
Det jag minns tydligast av kvällen var att min fotogenkamin strejkade och att kylan snart lägrade sig i rummet. Men Per tycktes ta det med jämnmod och rörde inte en min. Men kanske blev uppbrottet lite tidigt.
Per Wästberg debuterade rekordung vid 15 som författare, redan på 1940-talet. Han har varit ordförande för Internationella PEN i ett par omgångar. Han är ledamot i Svenska Akademien. Han kan allt om Afrika. Han har läst alla författare, stora som små och han känner alla de stora och de flesta små
Så tala om namedropping. Det är högvilt de han träffar och umgås med, som bor hemma hos honom. Helt ogenerat berättar han om dem alla. Det är Joseph Brodsky och Susan Sontag. Joseph Heller och John Updike, Kurt Vonnegut och Saul Bellow.
Han känner Gunther Grass och Nadine Gordimer. Han umgås med dem alla och de tar gärna in i hans privatbostad på Djurgården (där han bor den här memoardelen). Hans dagbok vet vad de åt till middag. Det vattnas i munnen kan jag meddela.
När han är i Afrika med Mogabe och Nyerere är det inte Palme, statsministern som får finaste rummet. Det är Per Wästberg som får sviten. När vattnet tar slut på de andras rum får Palme tassa över till Pers för att få duscha.
Han berättar skvaller så det står härliga till. Erik Asklund blev portad på Freden sedan han slagit ner Sven Stolpe. Utrikesministern Torsten Nilsson var på en bankett i ett katolskt land. När musiken spelade upp reste sig Nisson, lätt förfriskad och stegade fram till vad han uppfattade som en dam i ett rött fodral och frågade om han fick lov.
Han fick nobben för ”damen” sa: Det som spelas är vår nationalsång och jag är kardinal i det här landet.
Artur Lundkvist i Akademien skvallrar mest. Han ville välja in Sven Delblanc och Alva Myrdal(!) men fann inget gehör.
Vi får träffa ett par stupfulla Johannes Edfelt och Karl Ragnar Gierow. Mitt i alla dessa festliga anekdoter dyker en sentens upp som han hör Ionesco yttra: ”Jag är författare för att jag tycker om att fråga. Om jag hade några svar skulle jag ha blivit politiker.”
Per Wästberg är en briljant stilist. Formuleringarna är på kornet. Vackra, konkreta. Det är bara när han citerar ur dagböckerna, sina egna och frun Margaretas, som det blir konstlat, litterärt. Som läste man ”Luftburen” igen.
Annars ett strålande nöje att läsa. Och en strålande namedropping.
Till sist lite namedropping, av mer privat slag, från Norge där jag var i helgen som var.
Jag och hustrun hälsade på Eva och Billy och på lördagen innan festen bestämde vi oss för att bestiga Holmenkollen där man till VM nästa år ska bygga en ny hoppbacke.
Amelie och Anders gick i stället till operan. Men vi andra, Eva och Björn, Bobo och Erki, jag och hustrun tog tricken, bytte till buss eftersom man rustar tunnelbanan (som går ovan jord!). Den var nersliten.
Vi kom bara till Holmenkollens restaurang där vi drack ett glas rosé och beundrade utsikten.
Sen for vi ner igen. Hoppbacken kan vi se på TV.
”När musiken spelade upp reste sig Nisson, lätt förfriskad och stegade fram till vad han uppfattade som en dam i ett rött fodral och frågade om han fick lov.
Han fick nobben för ”damen” sa: Det som spelas är vår nationalsång och jag är kardinal i det här landet.”
