Efter en dag i oktober, efter att ”Ordets makt och vanmakt” kommit ut exploderade en ”affär” i Expressen. Den handlade om att Guillou skulle ha varit något slags agent till Sovjetunionen via spionorganisationen KGB.

Med en viss Jevgenjj Gergel, verksam i Stockholm som spionöverste vid sovjetiska KGB.

Det såg ju onekligen sensationellt ut. Särskilt som Guillou inte annat än lite dunkelt på ett fåtal rader antytt något om detta i sin självbiografi.

Bokens stora förtjänst är främst att författaren tar fram stort och smått och sannerligen inte väjer för det som kan förefalla en smula genant för honom själv. Över den unge reportern vilar i den äldre journalistens eleganta framställning inte så lite av löje.

Sånt väcker respekt.

Författaren får nu i Expressen ingående förklara varför han haft den där kontakten med KGB. För det var ju sant. En akt hos Säpo som Guillou inte kände till visar också att han av en av sina närmste vänner, journalisten Arne Lemberg blivit anmäld för misstänkt samröre med KGB. Att det således, med en av de termer som vid den här tiden florerade i ”affären”, skulle handla om ”landsförräderi”.

Guillous försvar och förklaring är att han visst hade varit i kontakt med denne Gergel. Men det hade inte på något sätt handlat om ”spioneri”. Något sådant uppsåt fanns verkligen inte.

Nej, det var så att Guillou i ungdomligt journalistiskt övermod den där gången för länge sen trodde att han - för övrigt i samarbete med Arne Lemberg! - skulle kunna avslöja KGB:s verksamhet i Sverige.

Ett scoop som hette duga om man fått ordentligt sikte.

Så blev det förstås inte. Det rann ut i sanden. Kontakterna med Gergel avbröts. Och så småningom skulle Guillou ge sig i kast med IB-affären i stället.

Och det gick ju bra. Blev ett av de mer uppmärksammade, och väldokumenterade scoopen i moderna svensk historia.

Rätt snart var det den här frågan som man ställde sig: Varför berättade inte Guillou om detta i sin bok?

Då hade ju hans egen version av vad som hänt varit den första. Han hade varit först ut med kontakterna med KGB. Och först ut med sitt unga journalistlivs tragikomiska fiasko.

Han försvarade sig bra i Expressen under den tid som han själv kallar tidningens ”kampanj” och ”drev”. I pocketupplagan fortsätter han försvaret. Han har byggt ut skildringen om ”kampanjen” och vad som förevar den med 82 sidor, i en del 2.

Varenda en av dessa sidor är intressant.

Hans version är precis som tidigare efter ”avslöjandet” att uppsåtet var journalistiskt och endast det. Det vill säga att avslöja KGB:s verksamhet i Sverige.

Han för fram ett snyggt, elegant försvar. Det går ut på att Expressen ljuger när tidningen försöker få det till att han var sovjetisk agent – i undertexten ”spion”. Man behövde inte använda det ordet för andemeningen fanns där ändå.

Argumenterar Guillou.

Men nu när jag läser Guillous försvar blir en sak ändå mycket uppenbar: Hur kunde Guillou vara så urbota dum att han inte skrev det om KGB, Gergel och försöket till scoop i sin bok?

Jan Guillou är ju inte dum Tvärtom är han både smart och begåvad. Kunnig som få. Cynisk och skeptisk, allt annat än naiv. Expert på att inse, och förutse, medmänniskors som motståndares, skumma motiv.

Alltid på sin vakt. Tro ingenting, ta reda på. Ha koll. Som ingen annan i sin generation kan han mediefrågorna.

Hur kunde denne smarte, erfarne journalist, författare och debattör tro att han skulle vara ensam om den här storyn?

Jo, vänta, nu kommer jag till poängen. Nämligen varför det är så obegripligt varför han inte var på sin vakt.

Avdelning 2 i pocketupplagan – nytillskottet – börjar med ett samtal vid en middag.

Det sker på en ”kinesrestaurang med ”oförtjänt gott rykte” på Kungsholmen. Den som bjudit honom på middag, med ”äcklig hajfenssoppa”, denna dag i januari 2009 – samtidigt som han om dagarna sitter och skriver på sin bok i vilken han kommit till 70-talet – är en viss Micke Ölander. Journalistkollega till Guillou, de känner varandra, åtminstone en smula.

Denne Micke är en av de Expressenreportrar som ska komma att ”avslöja” Guillous samröre med KGB cirka nio månader senare.

Ölander sitter vid middagen mest och kallpratar över sin Ramlösa (han säger att valet av dryck beror på att han är nykter alkoholist). Guillou själv väljer ett dåligt rödvin. Förklaringen till den för en vinkonnässör något märkliga beställningen är en smula udda.

Det beror på att han inte betalar själv ...

Lite i förbigående frågar så Ölander Guillou om hans samröre med spionöversten Jevgenij Gergel.

Guillou erkänner, i sin text, att han blir förvånad över att Ölander känner till denne. Namnet finns bara med i pocketutgåvans tillägg.

Guillou gycklar och raljerar, fortfarande i sin text, på ett underhållande sätt med Micke Ölander och med Expressens oegentligheter och fabricerande av lögner och om Pressens opinionsnämnd, och om det omöjliga i att få rätt i ett tryckfrihetsmål med jävig jury, politiskt utnämnd. Liberaler röstar så, sossar så.

Det är kul.

Men det blir alltmer obegripligt att inte Guillou ser faran.

Han erkänner ju att, sedan Gergels namn nämnts, den ryska björnen nu kommit upp på bordet och att den ligger mellan dem på den usla restaurangen.

Jan Guillou, den smartaste av de smarta, sitter med den ryska björnen och förstår inte att nu är det fara å färde!

Alltså, som Guillou skulle ha sagt, bara att skriva. Precis det han håller på med därhemma.

Varför lägger han inte redan nu, i originalet av sin bok, till detta med KGB?

Varför skriver han inte redan nu om sin måltid med Micke Ölander?

Jag är medveten om att alla förstås inte skulle göra det. Politiker i samma sits skulle fly.

Men Guillou?!

Vad tänkte han? Att Ölander skulle släppa vittringen av den ryska björnen och låta allt bero?

Det tror jag ändå inte.

Jag får inte in i min skalle att Guillou kan vara så dum att han inte såg vart det barkade hän.

En av de sämsta förklaringarna han har till att han inte skrev om detta är att hans förläggare, tillika fru, påstod att han inte fick ta med så mycket om spioner. Anledningen skulle vara att kvinnor inte vill läsa om spioner...

Vilket väl bara lär oss att den goda regeln att alltid lyssna på sin fru också har sitt viktiga undantag.

Så för mig går det här inte ihop.

Att det skulle bero på att Jan Guillou i själva verket var sovjetisk spion tror jag inte det minsta på.

På den här tiden, slutet på 60-talet var Sovjet, även, eller kanske just inom vänstern värre än djävulen själv.

Och till och med Micke Ölander tror på Guillous story.

Hade Guillou bara skrivit sin version i den första upplagan hade han lugnt kunnat luta sig tillbaka. Hänvisa till vad hans skrivit, och sluppit gatlopp och drev.

Sluppit det där med ”ingen rök utan eld”.

Sen är det en annan sak att Guillou, trots att han är så smart, saknar illusioner och är desillusionerad, tycks tro att ett vänstersamvete liksom är moraliskt mer obefläckat än andra.

Att han tycks tro på kommunismen (bland förskönad till ”marxism”, eller ”socialism”), alltså en utopi som när den slår ut i praktik förtrampas i förtryck, eller i värsta fall blod och terror.

Samt att han tror att ett nytt ”heligt krig” utkämpas av väst mot muslimerna.

Varför skulle vi, sekulariserade alla, ha något emot muslimer?

Vad det i stället handlar om, tror jag, är att skydda sig mot den extremistiska islamismen, en liten, liten minoritet.

Alltså ren överlevnadsinstinkt gentemot terrorsim från ett fåtal fanatiska självmordbombare mot en värnlös civilbefolkning.

Men det är som sagt en helt annan historia.

”Jag får inte in i skallen att Guillou kan vara så dum att han inte såg vart det barkade hän.En av de sämsta förklaringarna är att hans förläggare sa att han inte fick ta med så mycket om spioner. Anledningen var att kvinnor inte vill läsa om spioner...”