Hotellet låg vid huvudgatan och bar spår av svunnen elegans. Staden hade varit mellankrigstidens Lilla Paris. Det var sommar och restauranggästerna serverades på en terrass i hotellträdgården, där en torrlagd bassäng med sprucken betong upptog en stor del av ytan. Ett litet band, två-tre musiker, underhöll med Beatles-låtar: "Yesterday, all my troubles seemed so far away, now it looks as though they're here to stay..."

Det var i Bukarest, Rumäniens huvudstad, på Ceausesco-tid, mitten av 1980-talet. Matbrist i det bördiga landet; livsmedelsaffärernas hyllor innehöll nästan bara makaroner och burkar med inlagd paprika. När en butik fått in en sändning chokladkakor såg jag folk köa runt ett helt kvarter. Horribla påbud och restriktioner - ingen form av preventivmedel och inga aborter tilläts, för diktatorn ville ha många undersåtar (eller möjligen soldater). Varje kvinna skulle föda minst fem barn. Bilägare kunde tilldelas 20 liter bensin per månad och fick bara köra varannan söndag. Securitate, säkerhetspolisen, hade folk överallt som snokade; till och med hotellens hisspojkar skulle rapportera vad gästerna eventuellt hade talat med dem om. De fåtaliga kopiatorer som existerade (inlåsta) på kontor fick bara användas efter skriftlig tillåtelse, vilken sällan beviljades, och det som kopierades måste visas upp för någon chefsperson.

Den rumänska vetenskapsakademin var någon sorts huvudman för mitt besök, och komiskt nog hade jag status som "delegation", vilket innebar att jag hade tilldelats en följeslagare/fixare/tolk/guide. Hon hette Iulia och var anställd vid "protokollet", det internationella sekretariatet, vid en forskningsinstitution. Hon var besviken på min framtoning. Av en kvinna från Väst- eller Nordeuropa hade hon väntat sig något bättre än bomullskjolar, träskor och omålade naglar, men hon var samtidigt nöjd med att slippa lotsa runt arabiska delegationer vars deltagare även förutsatte nattlig service.

En kväll satt jag med en omelett på hotellterrassen och hade serverats en fralla som var stenhård. Det var rätt dråpligt. I min ensamhet gjorde jag en liten show av att inte ens komma igenom brödet med min kniv. Ett sällskap vid bordet bredvid flinade åt mig. En romsk kvinna gick mellan borden och sålde rosor. Plötsligt la en man från grannbordet en bukett rosor vid min tallrik. Det var en sorts ursäkt, å hans landsmäns vägnar, för den hårda bullen. Vi hade inget gemensamt språk. Jag slog upp ordet "tack" på rumänska i min ordbok, skrev det på ett kort och gav honom.

Dagen därpå kom Iulia till mitt hotellrum för att hämta mig inför nästa programpunkt. Hon dök rakt på min fina bukett och rev sönder den. Zigenarskräp, fnös hon.

Under mina två veckor i landet lärde jag mig att man inte fick säga något positivt om romer, inte ens att deras bostadsförhållanden var miserabla och att deras barn borde få gå i skolan. Fast 25 år har gått, tycks inte diskrimineringen i Rumänien ha minskat. Så mycket bättre är det tydligen inte heller i Bulgarien eller Albanien. Att romerna, fortfarande utan skyddsnät, söker sig till andra länder är begripligt. Att de - med dåtida språkbruk zigenare och tattare, nu romer och vandrare - som i min barndom skyfflades från kommun till kommun nu utvisas från land efter land är ovärdigt demokratiska länder. Diskrimineringen är både medveten och omedveten. Vi skäms för antisemitism, säger Maria Leissner, men inte för rasism mot romer. Den är lika skamlig.

Barbro Sollbe