Att kränka och skymfa andra är i lag förbjudet enligt brottsbalkens femte kapitel, paragraf 3. Förolämpningar är ändå inte ovanliga, inte minst bland dagens ungdomar. De kallar flickor för hora och fitta. Andra okvädingsord är bög, pulver (knäpp i skallen), sär (dumbom), mongo, blatte (till invandrare), ­kloakråtta osv. Ibland förstärkt med ett djävla före ordet.

Aja, baja! Det kan bli böter för sådana ord!

På 1600-talet användes en hel del skällsord, som inte finns i dagens samhälle. Jag nämner här bara ­substantiven. I rådstugurättens dombok i Gävle 1631 – 1640 kan man se, att det kunde bli tolv marks ­böter för slemma och elacka ord eller oquemliga ordh, det vill säga skymfande ord. Det motsvarade priset på ett får.

Orden kunde vara skälm, bälghund (tölp), hundsfott (fähund), svinhund, prackare (skojare, oduglig person). Att kalla någon bängel (odåga) medförde tre marks böter. Det gick fyra mark på en daler, så det var kostsamt.

När det gällde kvinnor var då som nu hora ett vanligt glåpord. Andra ord med förment anknytning till lösaktighet var kona, koffsa, täfsa (egentligen hynda), slanta, kåkhora. Det var en kvinna som dömts till skampålen, som kallades kåken. Med det menas en pelare eller påle av trä på en upphöjd ställning, även kallad schavott.

I Gävle fanns den på Rådhustorget. Brottslingen fick stå där med ett halsjärn att skämmas och bespottas under en–två timmar en till tre dagar i rad.

Utöver vad domboken berättar fanns bl.a. följande okvädingsord på kvinna snålbyla, jåma (tafatt kvinna) slabbertaska eller slammertaska (pratmakerska), dödölja (lat kvinna), vabba (fet kvinna), slamsäck (slyna), argbyla (vresig kvinna).

1636 söp två män i Gävle och den ene kallade den andre bukbror och horkarl med bölen (djävulen) och den andre svarade: Du är en skälm, tjuv och förrädare (bedragare) och jag skall rista dig.

De var instämda till rådstugurätten men ingick förlikning enligt domboken.