Dagermanpriset är som bäst när man söker upp de lite bortglömda och udda – och juryn blir allt bättre på det. På att hitta de där som finns världen runt, men som i det globala blodomloppets snabba puls har blivit en smula marginaliserade.

I dag ett nytt kulturpris – Gävle kommuns – våren, försommaren är de många kulturprisens tid. Jag räknade just ut att jag följ tillkännagivandet i 36 års tid, från Sigurd Söderbergs pris 1974. Den gamle arkivarien och Strömsbrokännaren gästades då ute i Testebo av en 29-årig vikariereporter.

Ofta har priset varit lite av ett tack för lång och trogen tjänst. Det blir lätt så och behöver förstås inte vara något fel. Även om det är roligare når någon får det som är mitt uppe i sin livsuppgift.

Så är det lite i år när priset går till Katarina Kallings på Fängelsemuseet i Gävle som hon utvecklat, ja ständigt håller på att utveckla, till Fängelsemuseet i Sverige.

Inte hade jag tippat det, men oväntat var det inte, och ett bra val är det. Katarina Kallings är en eldsjäl, mycket drivande och driftig. Somliga skulle kanske säga lite väl drivande...

Men utan den viljan, att försätta berg, händer inte mycket i vårt kommunala kulturliv. Gamla meriter biter inte. Det gäller att erövra världen och kulturen på nytt, varje dag. Bevisa sitt värde.

Katarina Kallings är sällsynt entusiastisk i sin syssla. Hennes guidning på fängelsemuseet – jag har följt den! – driver åhöraren nästan till utmattningens gräns. Men nog förmedlar hon den mörka historien effektivt, ja, förlåt... fängslande.