Då borde jag förstås skriva om kungahuset, särskilt som jag inget har emot det. Men det gjorde jag i onsdags.

Så dagen före första maj får det bli vänstern, även om dess ideologier, tankar, idéer och ledare inte står på min tio-i-topplista.

Det ska handla om gamla kommunister, Vietnamaktivister, poeten Göran Sonnevi som skrev dikten ”Om kriget i Vietnam”.

Och så om författaren Göran Greider som i dag ger ut en personlig bok om sitt röda engagemang.

På så sätt från det höga, monarken, till det låga, proletariatet och plakaten. Allt enligt regeln: Var sak på sin plats, skridskorna i isskåpet och humanismen i Expressen, som Pär Rådström en gång skrev.

Jodå, jag var ju med på den tiden, på sextiotalet när så många höll åt vänster. Det gick undan då, många hamnade i diket, gick in i mörkret, blev sekterister, revolutionärer, maoister, rebeller. Det var celldelningar och bokstavskombinationer som ständigt mixades om. KFML, KFML (S), KFML (R), KPML Skp, Apk, Trotskister, Förbundet kommunist.

Tidningarna hette Tidssignal, Clarté, Zenith, Häften för kritiska studier, grått omslag, grå texter, noll kritiska studier, mer Halleluja. Överallt tuggade man teser.

Så är det egentligen något att minnas?

Kanske ändå. Jag ska ju inte skämmas för den jag var, att jag tänkte ”fel”. Och jag lovar ju – det syns i min praktik numera – att det inte ska hända igen.

Vänstern är ett kapitel jag lämnat bakom mig. Ett fornminne, värt att k-märkas kanske.

Men i så fall bara lite lagom.

Håkan Attius på högskolan i Gävle påminner mig om att det i vår var 45 år sen Göran Sonnevi publicerade den dikt som för min och ­Håkans generation blev den stora generationsdikten.

”Om kriget i Vietnam” publicerades i marsnumret av BLM (Bonniers Litterära Magasin; började utges 1932, finns nu inte längre).

Det finns en lustig anekdot om hur den kom att tryckas i just BLM, då ännu inte hemvist för de testuggande revolutionärerna – bara ett par, tre år senare bredde hela bunten ut sig på sidorna. I den märkliga boken ”Citizen Schein” kan man läsa hur Schein begrät detta BLM:s dystra öde. En vandring mot undergången...

Lars Gustafsson – han hade börjat som litterärt underbarn och var nu mitt uppe i ett kraftfullt författarskap – presiderade som andre redaktör bredvid Daniel Hjorth.

Den där eftermiddagen när den blyge Sonnevi kom upp på redaktionen lär Hjorth ha varit på möte med Gerard Bonnier. Marsnumret skulle snart komma ut men ett par sidor var blanka. Göran Sonnevis dikt, med sin längd, passade perfekt fann Gustafsson.

Om anekdoten är sann är inte gott att veta, men den är ju kul. Jag tror mer att det är så här, vilket Göran Greider är inne på i sin antologi (med kommentarer) med politiska dikter, ”Bakom TV’n ändrades ljuset” (2005, Bonniers).

BLM ansågs, eftersom Bonniers gav ut den, vara lite ”borgerlig”. Därför kunde man inte trycka en dikt som ställde sig på vietnamesernas sida, utan den måste, mer eller mindre, smugglas in.

Gustafsson kallade i presentationen av Sonnevis dikt Vietnamfrågan för en ”utrikespolitisk” fråga. Greider tycks uppfatta det urskuldande, att han ville blidka sin tänkta, borgerliga läsekrets.

Tror inte jag.

Då har man inte fattat tiden. Bonniers har alltid haft proffs på viktiga poster. Det är därför det varit – och är – så framgångsrikt. De såg vartåt det lutade i kulturen (åt vänster) och gav ut massor av författarskap och debattböcker som låg åt vänster. På så sätt såg man till att förlaget var lönsamt. Konstigare än så är det inte. Konspirationsteorier behövs inte.

Och så var det detta med Vietnam. En vattendelare. Det var vår tids stora fråga de där åren. Med FNL-rörelsen som en hel folkrörelse.

Jag skulle fylla tjugo det där året, 1965, Sonnevi 26, Lars Gustafsson 29. Vietnam förenade oss alla (men Greider var bara fyra och var således inte med. Han läser in i efterhand).

Vad var det i dikten som fick oss att för 45 år sen känna så starkt?

Den enkla, avklarnade, lätt sorgsna, nästa resignerade tonen kanske. Men som också innehöll ett stort känslotryck. Det minns jag som i går.

Så här började den:

”Bakom TV’n ändrades ljuset

utanför fönstren. Mörkret byttes

mot grått och träden framträdde

svarta i det klara grå ljuset

från nysnön. På morgonen

var allt igensnöat. Jag går nu

ut och sopar efter stormen.

Jag hör i radio att USA

gett ut en vitbok

om kriget i VIETNAM

i vilken Nordvietnam anklagas

för aggression. I går kväll

på TV

såg vi en filminspelning från

Viet Congs sida, fick höra

helikoptermaskinernas

dova fladdrande,

från marken, från de beskjutnas

sida. I en annan film

för ett par veckor sedan

intervjuades de amerikanska

helikopterförarna av CBS. En av d em

beskrev sin utlösning

när han äntligen fick skott på

en ”VC”: han slungades

tre meter fram

av raketerna. Det blir

säkert mer snö i dag

säger min granne, svartklädd

på väg till sitt arbete.”

Märkligt är att se att Sonnevi ännu använder Viet Cong som var amerikansk slang för befrielsefronten FNL.

Här hemma växte FNL-rörelsen stadigt. Demonstrationerna allt fler, allt talrikare. Insamlingsbössorna allt mer fulla. Varje möte runt 1968 i Uppsala, av vad slag det vara månde, blev till ett appellmöte för FNL. Överallt såldes Vietnambulletinen, gemenligen kallad ”Bullen”.

Och till sist bar ju arbetet frukt.

Just i dag, 30 april, var det 35 år sen kriget i Vietnamn upphörde.

Göran Greiders bok ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället” (Bonniers) är sympatisk. Greider är ärlig och öppen och han skriver bra, mycket bra. Något som inte är alltför vanligt på vänsterkanten.

Uppväxten i Vingåker där han går med i kommunistpartiet – inte så många medlemmar – och börjar stava sig igenom Marx. Får nästan uppenbarelser när han läser honom.

Men han läser också Marx kritiskt. Upptäcker att denne tänkare hyser ett förakt för arbetarklassen. Ett sånt förakt har Greider även stött på hos medelklassrevolutionärer. Sådana som föraktade ”trasproletariatet”, precis som Marx på sin tid.

Detta är nästan ruggig läsning.

Sen får vi intressanta interiörer från DN:s kulturredaktion dit Arne Ruth värvat den unge marxisten. Den unge Göran halvligger på någon soffa och snackar med kolleger. Så idylliskt!

Och så läser han skönlitteratur. Slukar allt. Det här är en riktig bildningsmemoar.

Hela tiden är Greider personlig, för att inte säga privat. Och det är just det som är poängen med den här skildringen av en uppväxt och ett liv i rött. Det privata blir politiskt och tvärtom.

Sannolikt har han lärt detta av Myrdal. Även för denne är det personliga själva sältan och poängen i allt han skriver.

Jag såg i en debattartikel att en av tjänstemännen på länsstyrelsen inte gillade att vi hade synpunkter på hur man från den sidan agerat i frågan om Strömvallen.

Det var en mycket oskuldfull syn på tingen. De hade bara följt lagar och förordningar. Ingenting annat.

Således inga tolkningar, inga överväganden?

Men kära nån – vad är ett riksintresse?

Jodå, det kan säkerligen beskrivas. Men här finns ju estetiska överväganden. Inte kan man lagstifta – hur gärna än många vill!! – i fråga om skönheten.

Låsa in skönheten i regler och förordningar? När vi naturligtvis måste kunna diskutera, tolka, kritiskt granska.

Eller hade ni tänkt försöka förbjuda oss att skriva kritiskt?

Inte tror jag att ni medvetet gör några fel. Ni har tolkningsföreträde.

Vi har företräde att granska.

Nu äntligen far vi upp till, båten, snurran och sjöboden. Säsongs­premiär!

Trevlig Valborg och första maj!

”Varje möte runt 1968 i Uppsala, av vad slag det vara månde, blev till ett appellmöte för FNL. Överallt såldes Vietnambulletinen, gemenligen kallad ’Bullen’.

Och till sist bar ju arbetet frukt.

Just i dag, 30 april, var det 35 år sen kriget i Vietnamn upphörde.”