Inte behöver man vara rökare för att tycka att kommunens rökförbud till sina anställda är överkurs i övervakning.

Det är klart att man inte ska röka. Det vet alla. Och när man är motiverad slutar man.

Men förbud...? För vuxna?

Lite av storebror ser dig – i Gäve kommun kanske mer att storasyster Carina ser dig.

Blank är hennes blick...

Den där evinnerliga tron på att politikerna i alla väder vet bäst hur vi bör leva våra liv.

Hur har det blivit så?

Nej, jag blir inte särskild upprörd över sånt. Jag har varit med ett tag och förvånas inte längre.

Men lite trött blir jag. Och så grubblar jag en smula över vilken självbild politikerna har.

Det där med att alltid ställa till rätta med förbud när det inte går som man vill.

Vad säger det oss, egentligen?

Jo, att politikerna inte tilltror oss en fri vilja. Att de utgår från att vi – när vi inte gör som de vill – är något slags störande moment i en tillvaro som annars vore perfekt.

Som om människan var, eller förmodas kunna bli, fullkomlig. Att man ser människan som instrumentell – något att fösa framåt, lite som man vill – inte som mål i sig.

Men är det något vi vet – och som vi ska vara tacksamma för – är att människan alltid kommer att vara ofullkomlig. I denna vår ”mänsklighet” ligger vår räddning

På det vilar demokratin. På det motsatta, tron på fullkomligheten, vilar mardrömmen, diktaturen.

Och hur löjeväckande är inte den uppgift jag såg att någon suttit och räknat ut vad det kostade kommunen att ha rökare i personalen.

Med två rökpauser om sammanlagt 30 minuter per dag så kostade en rökare 31 300 kronor per år.

Är inte det en underbar siffra? Så exakt att man nästan undrar om det inte ska vara 31 300 kronor och femtio öre.

Men det är ju förstås detta med själv pausen som är det komiska. Menar kommunledningens Storasyster Carina att vi inte ska ta pauser?

Så glad jag är att jag jobbar på ett privat företag som betraktar mig som självständig och inifrånstyrd (inte som på Gävle kommun som en hjälplös uppifrånstyrd).

Det innebär att när jag kört fast i en artikel – det händer, mitt jobb är understundom kreativt – kan gå och hämta en kopp kaffe. Kanske söka upp en kollega för en pratstund. Eller gå några varv (eller längre) runt kvarteret.

Det är ju jobbet som räknas. Resultatet. Det vet alla vuxna, mogna människor. De leker inte polis.

Eller är det så att en kommuntjänsteman i Gävle aldrig kör fast? Aldrig är kreativ?

Se, det tror jag faktiskt inte. Då vore det ju enklast att ersätta dem med en robot. Garanterat rökfri.

”Och hur löjeväckande är inte den uppgift jag såg at någon suttit och räknat ut vad det kostade kommunen att ha rökare i personalen.”