Snille som kokt ägg
Relaterat
Mycket strunt har skrivits om den beramade Lars Vilksaffären. Faktiskt på några håll rena dumheterna. Förmodligen orsakade av något slags ideologisk blackout – åtminstone ett publiceringsställe tyder på det.
Man kan naturligtvis inte – som gjorts på några håll – sälja ut yttrande- och tryckfriheten bara för att man tycker att Vilks rondellhund är ful!
Man kan tycka det, men inte hindra Vilks. Och förstås inte hota med döden.
Så det var oerhört befriande att läsa vad ett riktigt snille – till skillnad från diverse spalters självutnämnda – skrivit på sin blogg. Nämligen Akademiens ständige sekreterare Peter Englund.
Han skriver att det bara finns en sak att göra, så som det hela utvecklats: ”att ta avstånd från den här fanatismen – utan glidningar, utan reservationer, utan relativiseringar och utan på skruvar ställda förbehåll – och ställa sig på den hotades sida”.
”Det hela är mycket enkelt”, förklarar Englund: ”Att tysta Lars Vilks handlar i förlängningen om att tysta oss alla. Om hans konst kan vi alltid diskutera, Om hans rätt att utöva den – aldrig.”
Som sagt ett snille, även om det handlar om självklarheter.
Jag kan i dag bjuda på lite mer av Peter Englund. Som Akademiens ständige sekreterare låter han i ”Svenska Akademien informerar” trycka det tal om årets verksamhet som han höll vid Akademiens högtidssammankomst den 20 december i fjol.
Horace, med sitt snille, var en fena på den subtila ironi som här kan utvecklas.
Englund, visar det sig, står inte Horace efter när det gäller den:
”Att man som ständig sekreterare ställs inför journalister som med en förvåning som uppenbarligen inte är spelad frågar varför inte litteraturpriset, som samtliga andra Nobelpris detta år, också går till någon verksam i USA – tja, då känner man sig lite som ett kokt ägg talande till en samling äggulor, men det får man ta.”
I måndags – denna strålande vårdag – var jag i Stockholm och träffade Mårten Andersson på en ny utställning på Strandvägen (skrev om den i onsdags). Mårten, som alltid, var i sitt esse. Berättade att han, ”som gamling” (blir 75 i sommar) inte vågade gå ut på Stockholms gator längre. Snö överallt. Sen berättade han, ur egen fatabur, hur det var förr. När fastighetsägarna och inte kommunen stod för snöröjningen. Då var den perfekt. Framför affärerna fick inte ett snökorn ligga kvar.
I dag kan politikerna ingenting, sa Mårten. Och tillade: Det är tur att vi har den goda konsten, litteraturen, musiken.
Så sant, så sant, sa jag och gick till Gamla stan och satte mig på årets första uteservering vid Kornhamnstorg och beställde ett glas vitt. Äntligen och så obeskrivligt skönt!
