I onsdags kom jag äntligen i väg till Folkteaterns ”Kom ta min hand”.

Redan på gårdsplanen framför Lilla gasklockan blev jag nostalgisk. Korgarna i stål brann i den bistra vinterkvällen i ett gnistregn. Precis som förr om vintrarna.

Gasklockan magisk med ljusspelet över nischerna, valvet spänt hukande däruppe och Shakespeare liksom sittande i väggarna

Föreställnigen fantastisk. Nyskapande, experimentell i sin blandform mellan talteater och modern fridans. Lysande musikval som i sin omväxling – och sitt vemod! – höll ihop de dansande fragmenten från den gamle bardens texter. Idel strålande insatser av skådespelarna. Särkilt kvinnorna blommade.

I sanning ett allkonstverk.

Men nu ska jag inte recensera. Det har redan gjorts alldeles utomordentligt. Därtill var samtliga kritiker nästan kusligt samstämmiga i att detta var en lysande föreställning. När hände det sist?

Och är det orsaken till Folkteaterns publikkris?

För det finns ett men.

Jag är bekymrad.

Föreställningen får nämligen ingen publik. Jag räknade till 47 i onsdags. Kanske var det 50. Läktaren kan ta 240 när det är utsålt.

Nästan fyra femtedelar av platserna gapade tomma.

Och det har tydligen inte varit så mycket bättre tidigare heller. Utom på premiären förstås.

Det är det jag tänker diskutera i dag. Vad det kan bero på. Sen i onsdagskväll – redan under själva föreställningen – har jag grubblat över det. Tankarna släpper mig inte och här kommer jag inte att huka utan vända på varenda sten jag kan hitta. Även de obehagliga.

Inte minst de obehagliga.

Och först och främst tänker jag inte på något sätt att skuldbelägga den publik som inte kommer. Ett långt liv i den märkliga bransch vi kallar kulturen har lärt mig att det finns hur många legitima skäl som helst för att inte bege sig till en föreställning.

De har under min tid ökat väsentligt. Tillvaron är jobbig och stressig. Man blir mer och mer upptagen. Så mycket konkurrerar om tiden och efter allt hårdare dagar på jobbet är man trött. Livspusslet går i tusen bitar.

Och det handlar om individuella val av vuxna människor. Då finns det inga måsten. Teater får aldrig vara plikt utan lust.

Man kan förstås göra det lätt för sig. Skylla ifrån sig en smula. Som att det nog är för många föreställningar.

Från premiären den 13 februari till den sista den 28 mars är det 24 föreställningar, om jag räknat rätt. Nu i mars fyra i veckan, två på vardagar, två under helgerna.

Jo, det är förstås för mycket, Man kan skylla på OS. På sportlovet. På vintern, På kylan. På kommunikationerna som denna bedrövliga vinter inte fungerar. På besökare från Stockholm och länet som inte dyker upp.

Lite optimistiskt hade nog teatern hoppats på de utsocknes.

Men allt det där räcker inte. Det känns som undanflykter.

Men och nu kommer jag till pudelns kärna.

Tänk om det är så att den stora, breda publiken (som ju måste till i det här fallet) inte vill gå och se en föreställning som hyllas unisont av kritkerna. Som dessutom kallas ”dansteater”. Jag ser framför mig hur man ryggar. Och som mer eller mindre sägs ha improviserats fram.

Kanske är det till och med så att det är i den samstämmiga kritiken som skon klämmer. För det finns hos gemene man en skepsis mot kritiken (särskilt nu efter diverse märkliga konstnärliga uppvisningar av konstskoleelever på broar, psykvård och tunnelbanevagnar. För att inte tala om rondellbilar uppsatta i Gävle...).

Den tänkta publiken kanske tänker: Det vet man ju hur kritiker är: De gillar bara det som är konstiigt. Ingenting för mig.

I programmet står bland annat att Birgitta Egerbladh anser att ”repetitionerna blir ett slags arkeologiska undersökningar av den egna personen”. Intressant och nästan vackert uttryckt, tycker vi kritiker.

Den stora allmänheten tror jag studsar inför sådan arkeologi.

Men vi kritiker älskar sådana här föreställningar. I vårt jobb ingår att vara nyfiken. På nya former, på experiment. Vi vill se konsten utvecklas. Vi ser gärna korsbefruktningar mellan konstriktningar. Vi hyllar ifrågasättandet av traditioner. Vi är trötta (nåja en del av oss) på så kallad ”psykologisk realism” (sånt som ofta ges på Dramatens stora scen, förr om åren i regi av Ingmar Bergman).

Men är den breda publiken lika nyfiken? Eller för den delen lika blasé på traditionen?

Nej, det tror jag inte.

Hade ”Kom tag min hand” getts i Stockholm, på säg Orion, hade den gått för utsålda hus de här 24 föreställningarna. Det innebär inte att stockholmarna så att säga självklart, eller på förhand förstår sig bättre på experimentell teater än vi i landsorten i Gävle.

Alls inte. Men eftersom så många bor i Stockholm är det procentuellt fler i Storstaden som kan fylla salongerna när det nyskapande dyker upp. Många, många fler. Så enkelt är det.

”Kom ta min hand” är en föreställning som gillas av kulturlivets ”tappra ett hundra”. (Jag brukar kalla dem så, de där som alltid ställer upp, i vått och torrt, på varje premiär, på varje vernissage, på varje föredrag på Edbom. Siffran kan förstås vara större eller mindre, men jag tror ni förstår mitt resonemang.)

Nu är ju detta med det ”svårförståeliga” inte bara något som ”drabbar” teatern. Men det är här det märks.

Böcker är ofta ”svåra”, lika ofta lyfts de fram av en enig kritikerkår. I Gävle bryr sig bokhandlarna inte ens om att ta hem de här böckerna. De skulle bara samla damm.

Men det gör inte så mycket, Ingen tänker på det. De köps in till biblioteken där de samlar damm i femtio år . Då har de hunnit i kapp de många som läser dem som vore de klassiker.

Skriver vi att en konstutställning är mycket bra (fast förmodligen obegriplig) på Konstcentrum trängs de tappra etthundra på vernissagen. Går jag dit helgen därpå är jag ensam i lokalen.

Ingen tänker närmre på det.

Men så annorlunda på teatern. Den existerar i ögonblicket och måste ha publik. Annars finns den inte.

När Folkteatern startade kom en karismatisk regissör hit som chef. Hans namn var på allas läppar i Teatersverige. En stjärnspäckad ensemble (jag ska inte trötta er med att rabbla namnen, ni vet vilka det var) spädde på nyfikenheten även hos den breda allmänheten.

Om teatern skrevs det mycket, intresset växte. ”Tre systrar” gavs i den nya spellokalen Sjömanskyrkan. Nu ville alla vara med och kolla,

Men den allra första premiären, ”Balladen om en skärbräda”, gjorde fiasko på Valhalla i Sandviken. Till premiären kom publiken. Men redan den andra föreställningen fick ställas in. Knappt en kotte hade löst biljett.