Fyra timmar med buss från huvudstaden som är tung av fukt och dimma, alldeles disig när vi åker tolfte januari.

Kristinehamn, vår östligaste västkusthamn med direktförbindelse med Göteborg var på 1600-talet ett centrum för utskeppning av järnet från Bergslagen. Picasso valde inte Kristinehamn som Kristinehamn påstår eller som vi valt; snarare ödet avgjorde Kristinehamns öde som märkvärdigheternas märkvärdighet; säte för världens största Picassoskulptur.

Så här; norrmannen Nesjar – han med helårsfontänerna – hade redan länge samarbetat med Picasso när frågan om en monumental skulptur väcktes.

Sedan 1965 står den på Strand­udden, femton meter hög i bläst­rad betong med stora skivor, flera ton tunga kvinnoprofiler uppe i blåsten – oerhört stiligt, tänker jag och går ut på isen.

Så förnämligt är vädret denna vackra januaridag – isande kallt och Vänern ligger tyst under snön. Mot horisonten ligger ett band av brons darrande och glödande som fastfruset i ett avlägset snöfall; och här har hon vuxit fast, kvinnofiguren som skänktes av Picasso och uppfördes av Kristinehamn i hamn­inloppet – bara när isen ligger är hon möjlig att till fots betrakta från alla håll.

Mitt i vintern är landskapet liksom skulpturen grafiskt – majestätiska tallar och på marken kuddar av snö; jag vill fråga kristinehamnsbor om Picassos betongkonstverk jag inte får nog av men ingen går förbi och på biblioteket finns bara en videofilm. Inte ens en fotobok, inte ens en broschyr eller vykort. Faktiskt – ingenting.

Vi har lånat en sportstuga vid Vänern som kritvit och gnistrande bedårar oss – där borta, säger värden, åkte en traktor genom isen. I förra veckan, folk är inte kloka –vi inser betydelsen av sportstuga. Femton grader kallt, sex decimeter snö, nånstans ett torrdass. Och uppvärmningen – jag har kvar en videoapparat säger värden, förresten, det finns fler täcken i skåpet.

När Picasso ville utföra monumentalt var New York intresserade; efter besöket på stadsbiblioteket är det som om bara jag tycker att Picassoskulptur i Kristinehamn är märkvärdig.

Värdens schäfer skäller på ett harspår i vassen; Kristinehamn är ganska mycket egentligen, säger värden och pekar på största privata arbetsgivaren i Kristinehamn; Rolls Roycefabriken som är världsledande på fartygspropellrar. Rolls Royce och Picassoskulptur vid stranden till Europas tredje största sjö i en knutpunkt mellan tre betydelsefulla centra – vi får oförskämt bra, nästan svartvita bilder på skulpturen i snön.

De mäktiga vingarna med sina blästrade ögon glor själviakttagande och aldrig ser hon bättre ut än i sträng köld.

Schäfern slutar skälla efter haren han aldrig sett – Kristinehamn är mer än Picasso, säger värden, i morgon ska vi titta på Nesjars helårsfontän. De finns i Barcelona och Chicago och Seoul – och i Kristinehamn. Jag har sett dem på bild. På vintern underbara isskulpturer som skapar sig själva av rinnande vatten som blir iskristaller som belyses av gula, violetta och blåa lampor – fint, tänker jag och tror det inte ett ögonblick.

Dessutom säger värden – kyrkan. Kristinehamns kyrka med sitt gotistiska utseende som blev början på en epok. Nygotiken, säger mitt sällskap som är en påhittad stil, vad ville man med den och, säger han, titta på den. Han menar kyrkan. Gotisk är den ju inte.

Men Kristinehamnkyrkan väckte visst uppseende. Oscar I var imponerad och det är jag också – en kolossal kyrka i en liten stad (24000 inv). Oputsat tegel är vanligt i Göteborg och Malmö men inte i Värmland och lite stel och främmande och tyngd av ett envist allvar vägrar hon anpassa sig till omgivningens småstadskänsla med kullerstensgator, stadiga hamnmagasin, gulputsat stadshotell vid ån och natursköna omgivningar med herrgårdar och stor gästhamn.

Värden gör eld i kaminen och kokar te, schäfern som är mager tuggar på mattan – i en turistbroschyr från förra året finns Picassoskulpturen med men bara under sin egen rubrik. Ingen annanstans.

Det innebär – bara den som redan vet får veta.

Haren har gjort nya spår, vinden bleknar mot kvällningen så röken stiger tunt rakt upp, hit åkte jag för att se Picasso,

Picasso märkvärdigare än ett andetag.

Lena Thomsson