Barnen är själva Furuviksparkens själ. En hjärteangelägenhet, för att tala med veteranen Birgitta Bergström i Bönan.

Det är alls inga överord. Barnen står för tradition, lust och glädje.

För social sammanhållning, för ett slags solidaritet med alla de barn som inte haft tillgång till egna sommarställen. Som här fick och får växa upp i en social och konstnärlig gemenskap som sedan blir till minne för livet.

Och som så har glatt oss andra. Med sina konster och lite nostalgi

Det som också oroar, kanske allra mest, är bristen på klara besked.

Det ger anledning till frågor.

Många frågor, dessvärre av ödesdiger karaktär.

Hur blir det i framtiden?

Blir det uppehåll bara en sommar? Eller permanentas detta uppehåll?

Måste man spara pengar?

Vill man i parkens ledning söka en annan inriktning?

Är barnen överflödiga?

Krävs det mer satsning på gungor och karuseller, för att överleva?

På djur och konferenser, middagar och dyr underhållning?

Frågor, frågor som söker sina svar.

Jag går in på veteranernas hemsida. Läser åter igenom hela den fascinerande historien. Med ”farbror Johan – Johan Jansson, trädgårdsmästaren som Gösta Nygren handplockade till återinvigningen 1936 sedan parken byggts upp igen. ”Farbror Johan” som blev barnens förste ledare.

Läser vidare om Houcke och hans tigrar. Bodo West som kom till Furuvik ofärdsåret 1940 när så mycket cirkusfolk från Europa frös inne i det neutrala Sverige.

Inte minst i Gävle och Furuvik.

Bodos samarbete med ”Farbror Johan”, och sen tog över Furuviksbarnen med cirkus och traditioner.

Bodo fick förresten Gefle Dagblads kulturpris 1980. Namn som rusar förbi. Åren därute när Lars och Laila, själva en gång Furuviksbarn, styrde och jag skrev om hur parkens öppnande och barnens entré var en hälsning från sommaren.

Allt så mättat med historia, nostalgi.

Inte kan väl allt detta vara över?

Snälla Tom, säg att det inte är slut!