Jag bär kritiken mot mig med jämnmod bara jag får bestämma själv hur jag ser på saken. Vill man kalla mig mossig och förändringsobenägen så struntar jag i det. Även om jag förstår att man vid dylika tillmälen ska huka sig i spalter och stolsrader och rodna av skam.

Häromdagen var det färdigt igen för mig.

Med en dåres envishet tog jag återigen del av den nya kulturpolitiken. Det skedde på Folkteatern där jag hörde på ord som ”kreativa sektorn”, ”kreativa näringar” och andra förfärliga, kulturpolitiska nyord. Sådana behövs nu har jag förstått. Självaste kulturministern (M) – ett parti som förr inte skämdes en smula för att bli kallat konservativt och på den tiden sannolikt våldsamt förändringsobenäget – vill inför valrörelsen skippa ordet ”kultur”. Kulturpolitiken ska nämligen bli en valfråga. Jo, det är sant och ordet ”kultur” går inte hem i stugorna, vad jag förstår. Kanske ”verklighetens folk” missförstår betydelsen och tror att det har att göra med så hemska ting som symfoniorkestrar.

Så ungefär har vår kulturminister tänkt högt.

Nu är det andra signaler. Om små, nära enkla ting. Sånt som alla kan. Kultur i skolan. ”Kulturportföljer”. Ännu ett nyord.

På det här kulturseminariet handlade det mycket om nya organisationer, och nya sorts pengar. Från näringsdepartementet (!) om jag fattade saken rätt.

Näringsdepartementet!

Däremot handlade det mycket lite om verklig kultur. Nej, Den talade man faktiskt inte alls om.

Här talade man om kultur som om det vore fråga om en ”näring”.

Näring – bevare mig väl!

En poäng med kulturen som näring var visst att man kunde tjäna pengar på den.

Det tror jag inte. Eller så här: Det är i så fall inte alls poängen med kultur – att man ska tjäna pengar på den. Det måste vara något alliansen har hittat på. För enligt den är man i utanförskap om man inte tjänar (mycket) pengar.

Och (den riktige) konstnären är ofta i utanförskap. En egenskap och ett förhållningssätt. Den riktiga konstnären är ofta en outsider. Inte för att han vill vara cool, eller bära svarta kläder och röka franska cigaretter. Han är det för att han om han tar sin konst på allvar inte har något annat val.

Han är det av nödvändighet.

Kultur är inte en kul hobby, ingen trendig sysselsättning för folk med ”attityd”, ännu ett fruktansvärt modeord.

Man sysslar med kultur för att man inte kan avstå. Inte för att man ”brinner” för det. Se upp med dom som säger att dom ”brinner”. Ytterst få riktiga författare ”brinner” för att skriva. Och de skulle aldrig uttrycka sig så.

Dom gör det för att dom måste. Inte för att få kalla sig författare.

Många av dom riktiga författarna skulle hellre avstå, om dom bara kunde.

Så också för oss läsare.

Vi läser inte för att framstå om bildade. Vi läser för att vi måste. Ett förhållningssätt. Bildningen är en bieffekt, ingen riktigt bildad tänker sig bildningen som ett mål i sig.

Och så satt en kvinna där på scenen och sa att den ”kreativa sektorn” var full av slantar. Att man tjänade de stora pengarna i den.

Bah!

Vad är det för blå dunster som nu slås i de ungas ögon?

Man tjänar inte alls pengar om man är ”kreativ” på allvar. Och det är inte heller det man söker.

Kvinnan drog till med statistik. ja, ni vet ju det där med lögn, förbannad lögn och statistik. Hon hade kommit fram till att i den ”kreativa sektorn” belönades man med rena fantasilönerna.

Det är ju inte sant så hur kunde det komma sig?

Jo, antagligen för att hon till den ”kreativa sektorn” förde direktörer i bokförlag och i stora vinstgivande medieföretag. Som bokförläggare och TV-chefer. Jag misstänker att deras ”kreativitet” är tämligen omtvistad, för att uttrycka det diplomatiskt. Riktiga författare däremot tjänar inte särskilt mycket. Det är därför en Tomas Tranströmer efter ett långt och strävsamt liv behöver en garantilön. Men sånt fattar inte alliansens kulturminister. Hon tycker att det är dags för något nytt...

Bara man slänger det gamla överbord ska allt bli bra.

På scenen satt en grupp utredare, kulturaktörer kanske – minns ni på Hedenhös tid att dessa aktörer då var lika med de konstnärligt verksamma, nu är aktörerna byråkrater eller kulturpolitiker.

De satt där och la ut texten om hur den nya kulturpolitiken skulle organisera och administrera den nya kulturen.

Det påminde mig om en kulturpolitik som var sig själv nog. Och en kultur som försvunnit och inte fick finans i sin egen rätt.

Jag blev alldeles mörkrädd – eller som jag sa vid en frågestund ”svimfärdig” – för jag såg hur dessa den nya kulturpolitikens män och kvinnor behändigt opererade bort det jag ser som all kulturs själva kärna:

Konstnärerna (i vid mening) och de olika konstyttringarna själva.

Vad är väl författare, teaterarbetare, konstnärer, musiker mot den nya kulturpolitiska ordningen?

Jo, försumbara i kulturpolitikens sköna, nya värld.

Jag dristade mig till att undra om man inte man kunde göra som förr. Nämligen att till exempel ge Folkteatern de där slantarna som man nu ville ödsla på en tungfotad organisation.

Det är ju ändå där, på de kulturella institutionerna, visionärerna, de nya idéerna och den konstnärliga förmågan finns, tillade jag.

Det där skulle jag inte ha sagt!

Jag fick svar på tal av en man som inte kallades annat än ”Keith” – han hette såg jag senare i papprena Wijkander i efternamn och han har varit en av kulturutredningens huvudsekreterare.

En man som skådat ljuset.

Det var med stor glädje han uttalade att han tyckte precis tvärtom mot den här lokale kulturredaktörstomten – vem hade släppt in honom tyckets han tänka. Den mossiga modellen som jag förespråkade hade ju sen länge tjänat ut. Det visste väl alla?

Han såg inte bara nöjd ut, utan också lite förvånad. Kanske lite melankolisk? Något så dumt hade han uppenbarligen inte hört sen 1974 års kulturutredning låg på bordet. Att någon trodde på institutionerna i dag, tycktes han tänka Högst kuriös, den där egendomligt förändringsobenägne frågeställaren.

Och som eftermiddagens clou hände det som blev själva sinnebilden för den nya kulturpolitiken.

De inblandade plus lite politiker och tjänstemän från vårt län, framkallade ur publiken, fick sen ta plats på scenen.

Med synbarlig förtjusning uppförde de ett rollspel mellan sig.

Tydligare än så kunde nog inte den nya kulturpolitiken demonstreras. En politik som gjort sig av med skådespelare, regissörer, musiker, konstnärer, författare.

Kan själv, lyste det om den nya kulturpolitikens ”kreativa aktörer”.

De kunde inte bara administrera den nya kulturpolitiken. De kunde genomföra den nya kulturen också.