Nu har jag varit ute på nätet och läst de unga författarnas manifest i Dagens Nyheter i lördags om en ny, roligare, mer berättande litteratur. Inspirerad av epik i stället för av lyrik.

Manifestet som vänder sig mot pretentiösa ”språkspel”, sådana där som skrivs ihop i syrefattiga rum och sen levereras i lösbladssystem (Lotta Lotass häromåret).

Vem fan, säger jag, vill läsa sånt? Vem är egentligen intresserad?

Ytterst få. Den stora publiken vänder eländet ryggen. Det inser den här gruppen författare som skrivit manifestet.

Med humor, glimten i ögat och med elegant satir sågar de hela gänget av pretentiösa stipendieförfattare som skådar sina navlar och är förbannade på dem som blir lästa och därmed får uppmärksamhet.

De vill i sin prosa gripa tillbaka på och inspireras av författare som Selma Lagerlöf – glädjande nog nämns hon först av dem alla, Vilhelm Moberg, Eyvind Johnson, Stig Dagerman, Sara Lidman, Sven Delblanc – vad man kan sakna honom i dag, Lars Gustafsson. Alla är de författare som läses och läses om i dag av den stora publiken.

Detta med Selma är extra kul. För vem skriver manifest i dag? Så som Heidenstam gjorde när han förberedde den litterära nittiotalismen i förrförra seklet när stridsskriften ”Renässans” förespråkade livsglädje och fantasi.

Och det kommande årtiondet skulle explodera i Gösta Berlings saga”, i Heidenstams, Frödings och Karlfeldts dikter. Gråväderslitteraturen från åttiotalet med dess trista realism – böckerna verkade vara skrivna av skomakare – var över och de ledande företrädarna kände det på sig: De gav sig så gott som utan strid.

Strindberg var den ende som kunde bjuda motstånd – han var den enda talangen av rang och han hade lagt ribban med ”Röda rummet” redan 1879.

Naturligtvis har manifestets författare avvisats i radions Kulturnytt av en kommentator som hittills inte röjt något sinne för humor. Han kallar dem ”litteraturpoliser”. Ack ja.

Men manifestet är ännu mer ­intressant som hälsotecken i tiden. Med Johan Lundberg, redaktör för ­Axess – vår kanske allra bästa kulturtidskrift just nu – som arran­gör pågår just nu en oerhört ­intressant utställning på Eds­vikens konsthall i Sollentuna utanför Stockholm.

Det är ”romantik och realism i norskt samtidsmåleri” som visas i utställningen ”Figurationer”. Den har sågats på så gott som samtliga av de stora kultursidorna.

Man visar ju inte gängse samtidskonst, sådan man ser på varje kommunal konsthall i dag. Den där typen av konst som verkar ha framställts i kuvös och där man måste stå (!) och titta på videofilmer med orörliga människor utan huvuden som visas i bortåt en timmes tid. Lika spännande som Lottas Lotass lösbladssystem – om ni frågar mig.

Sågningen är det mest intressanta. Johan Lundberg i Axess kan nämligen tillsammans med Odd Nerd­rum och andra av de norska målarna som visas på Edsviken klassas som kulturkonservativ (när alla vet att man i dag måste vara kulturradikal för att få vara med...)

I själva verket griper dessa målare tillbaka på traditionen som ju i svensk samtidskonst varit tabu en längre tid. Man målar naket, murriga miljöer. Lite av Rembrandtstuk.

Konstskribenterna i Sverige vill inte veta av sådan konkurrens. Så de tar till alla tillgängliga medel för att fördöma. Den annars om­dömesgilla Eva Ström i Sydsvenskan drog till med nazismen för att visa sin avsky. Detta vore ett slags ­nazistisk konst.

Jag har själv varit på Edsviken och tittat och kan intyga hur falskt det påståendet är. Hade Hitler sett detta när han skulle sätta ihop sin utställning med ”entartete kunst” hade han plockat med hela gänget på Edsviken.

Ett exempel: En Venus i brons kan vi se ligga vällustigt utslagen på ett golv. Men jag tror inte nazisterna skulle vara så roade av att se en sådan Venus onanera (de är just det vi får se).

Stympade armar, riddare i poser som är allt annat än hjältens, tror jag inte heller skulle gå hem.

Man kan grubbla över varför föreställande konst, och konst som går tillbaka på traditionen skulle vara så farlig att visa. I ett konstklimat där samtidskonstens trista ”undersökningar” dominerar så stort.

Vad skulle lite konservativ kitsch göra då?

Jag tror ju att det kunde göra gott. Liksom manifestets längtan efter berättelser à la Selma.

En konst, en litteratur som angick den stora publiken – vilken grej!

Fotnot: Utställningen Figurationer,

Edsvikens konsthall, pågår till den 13 september.