Man kan vara säker på att det är sommar när Hönshuset slår upp sin Skulpturträdgård, i år återkommer några namn, andra har droppat in, somliga står till och med kvar sen tidigare somrar.

Det gör inte mycket, det är bra verk, men stör ändå lite min blick i mötet med det nya. Finns det en tanke med det, som att trädgården fylls på år efter år, eller orkade man bara inte flytta verken?

Nåväl, årets trädgård går i det informellas tecken, många små verk av de flesta.

Dock inte Elisabeth Lindberg som i ”Hinner vi?” låter Torsåkersvinden vaja genom flortunn organza nerscreenad med mänskligt tryck, mönster i mönster av figurer i atletiska poser, figurer otäckt lika amerikanska konturbilder (som ritas på golvet efter mordoffret), figurer med fundersamma uttryck. Konstnärliga vepor man kan fastna i, eller framför.

Metall är Majlis Alms material här och likt svalor på rad har hon satt sina vackra vispar, ett 30-tal gnistrar i eftermiddagssolen, ett par är på rymmen men här finns en kommunikation.

Som så ofta i Majlis Alms utvalda ready-made-föremål har hon utan att beröva dem deras tysta bruksidentitet låtiit dem bli levande.

Under hela vandringen ”störs” jag av ett fikande, babblande par, kaffekoppsslammer och slörpande, fnitter till och med tillrop, fräcka uppmaningar.

Men var sitter de någonstans?! Ingenstans eller i mitt huvud?

Eller kanske högt i ett av trädgårdens trofasta träd, och därmed i Åsa Erikssons installation av 3 vänner, ett suggererande, infallsrikt verk av virkat, limmat, pärlat, broderat – och människoljud.

I nästa träd stirrar Jonas & Valle Kjellgrens fina dödskallefågel tillbaka på mig, Raven kallad och säreget satt och en talgoxe med mask landar plötsligt nyvaken på bordet intill.

Kompisar, eller ingår han i verket? undrar jag medan jag kliver in i bersån där Johan Wallners sakralt oändliga, lite orientaliska, musik omsluter bersån och bjuder upp Anette Segerbergs sotade trä-dansare med skir koppartråd, vilka har ett starkt släktskap med Hjördis Johansson-Beckers brända fåglar (som väl visats här förr va?)

Men VAR är Carina? Jag får hämta Hönshusets Cina Autio för att hitta Bodström. Typiskt henne att vara så där hemlig! Glasklar är däremot hennes lilla skog av kaffekoppar på höga pinnar. ”På rymmen” kalar hon den och det är väl precis det de är. Oefterhärmlig är hon, Carina Bodström, på sitt alldeles eget kafferep, så att säga.

Och nu, mitt i grönskan, kommer jag på nåt: Kul skulle det vara att se en skulptuträdgård mitt i vintern!