Ikon är också namnet på Anders Thyrs utställning på Centralgalleriet. Det är inga små pretentioner som formuleras i galleriets pressutskick, i en rent sagolik text som även finns på kort i galleriet. Denna text kunde ramas in och bli en utställning i sig. Är det allvar eller är det parodi? Ett försök att krångla till det, göra konsten märkvärdigare än den är? Eller hjärnkullerbyttor, bara?

Vi påminns om att gud är död. Postmodernismen har kanske nått sitt slut och våra liv kontrolleras av ikoner, särskilt de i mobilen. Men förlösning finns och här kommer Anders Thyrs konst in. Han har åstadkommit ett sekulariserat ikonmåleri där ikonen inte längre är symbol för något. Vi erbjuds härmed hjälp att ”ta kontrollen över kontrollen”, att ”re-arrangera våra liv” och ”bli allt det vi kan bli”.

Det låter som ur en självhjälpsbok för vilsna själar. Jag har alltid varit skeptisk till sådana böcker, lika skeptisk är jag till ett okritiskt anammande av filosofiska klyschor, som det här gud-är-död, lanserat av manliga filosofer på 1800-talet.

Och har postmodernismen verkligen tuggat i sig allt och smälter nu maten? Är traditionens enda funktion dess möjlighet till återbruk, innan den slutligen kasseras? Borde det i så fall inte gälla gamla filosofer också? Är de inte tuggade på samma ställe så det räcker?

Låter vi verkligen bilderna kontrollera oss eller använder vi tvärtom bilderna för att skapa ordning och sammanhang i en verklighet som de facto svårligen låter sig kontrolleras, mer än temporärt och högst illusoriskt? Är gud verkligen fortsatt död, han verkar tvärtom ovanligt livfull på många håll?

Frågor far hit och dit. Så lite vi faktiskt vet. Vad som ändå hänger med och skapar lite trygghet är vårt idoga tillverkande av fyrkanter som hängs på väggar för att sedan betraktas, detta rituella hanterande av bilder i klostervita rum.

I galleriet möts jag av en påtaglig doft av oljefärg. Anders Thyr har målat i olja och akryl, målat sammanhängande för första gången på tjugo år. Han har annars mest jobbat digitalt och med installationer, grafik och grafisk formgivning. De sista målningarna blev färdiga helt nyss, därav den goda doften.

Det är en fin liten utställning, dekorativ och enkelt utförd. Den hade klarat sig utmärkt utan det filosofiska påhänget. Orden faller platt inför bilderna som är tydliga och inbjuder till kontemplation. Efter textläsningen väntar jag mig något konkretistiskt, bildtecken sig själva nog, men tar fel.

Anders Thyr har använt tecken som många av oss känner väl, nämligen de på dvd-spelaren: power, fast forward, paus, play och eject. Dessa praktiska tecken ser jag genast som symboler, betecknande födelse(power), liv(play) och död(eject), avbildade över enkla slättlandskap och horisonter.

I rak motsats till textens påstående betyder de helt klart något utöver sig själva, i detta nya sammanhang. De silhuettartade landskapen är inspirerade av en resa till Lettland tidigare i år. Den sparsmakade färgskalan går i ljusblått, svart, vitt och gult, formaten är små, kvadratiska dukar, pannåer i liggande format.

Rolig och tänkvärd är interaktiva Ikonkluster: Re-Order som består av klossar med symbolerna som går att flytta runt. Egna variationer är möjliga att skapa: exempelvis en helvetisk rundgång av snabbspolning. Det är slående svårt att inte ge tecknen bildbetydelse: eject-tecknet blir en segelbåt, välkänd symbol för döden, eller ett stridsflygplan, också bärare av död. Och se power-tecknets bild av födelsen, livmodern med barnet på väg ut.

PS. I anslutning till utställningen blir det samtal om konsten och filosofin, 7/11 i galleriet. Anders Thyr och Lars-Erik Hjertström Lappalainen medverkar.

Camilla Dal