Jag hinner inte mer än smälta kollektivet kvinnor i MAKE på konsthallen i Sandviken så drar de här två in och vänder upp och ner på min (konst)värld.

Så befriande! Så sammanhållet, moget och tekniskt skickligt.

Utgångspunkten är vår sjukt utseendefixerade värld och alla galnare krav på att rätta in sig i de lyckades led, omgörning och anpassning i en (själa)dödlig mix, från mellanstadiet till arbetsplatsen.

Och ja, flickorna har det värst.

Stick inte ut, stäng käften, var fin, finare än finast och det ska gå dig väl.

”Vi lever i en kultur som ständigt talar om för flickor att de måste vara fina, lugna, duktiga – perfekta”, ett ideal som både hämmar och formar, skriver man på verkslistan.

Och kvinnobilderna ramlar över oss på kiosken, Emelie Sandström och Rebecca Lindsmyr plockar ner dem en efter en, krossar dem stundtals ömt – nåja – som i de underbara videoverken ”Systrar som förgör” och ”Flickan på täppan”, den förstnämnda en poetisk men lika skitig variant på gyttjebrottning och den andra en underbar vrångbild av ”täppan”, här en stenbumling till podium precis utanför konst- skolan, där de manliga skulpturerna ofta hamnar. Utan perfektion.

På varsin sida av videoverken (och en vägg med titeln klottrad i jord och vatten) finns Rebecca Lindsmyrs stora, lika bundna som bultande målningar i en säregen blåhet (kobolt med lasyr) och Emelie Sandströms perfekta teckningar i en svit som handlar lika mycket om det yttre som det inre. Självport­rätt, javisst.

De verken blir lite som en andningspaus, ett bevis på de här inte helt färdiga konstnärernas gränslösa förmåga. De träffades på Konstskolan i Gävle och inledde redan då ett samarbete. Här lyckas de med konststycket att berätta för oss, en gång till utan att tjata, om den värld som kväver och kväser sina egna, vackra.

Längst in finns en vägg, ett slags stoppande klagomur, titeln är ”Självstjälp”, med hundratals gula post-it-lappar med budskap efter budskap: ”Du gör andra deprimerade”, ”Raka benen!”, ”Dina armar ser tjocka ut i den där toppen”, ”Du är omtalad som galen i skolan”. Vi skrattar åt lapp efter lapp men så kommer eftertanken: Är det inte precis det där vi sagt till varandra? Fått höra själva? Och än värre: Trott vara sant – än i dag? Because we’re worth it?!

Vi uppmanas skriva vår egen ”affirmering” som alltså ska betraktas som en sanning till en början, tills Emelie Sandström och Rebecca Lindsmyr plockar ner våra bilder en efter en, kroppsdel för kroppsdel.

Och krossar bilden av den fina och duktiga flickan, och när de är klara står vi där nakna.

Allihop.

Både smartare och argare.

Inte så jävla fina nu.

Underbart bra gjort.