Förra gången, ja? Jag får leta lite innan jag minns dem. Miniatyrmänniskorna, situationerna utspelades i lådor, pyttefigurer i en tvåsamhetens labyrint och ironin var stor. Vi pratade koncept och tillfällighetens konst då också, verk som nästan plockats ner innan de uppförts. Typ graffiti.

I dag på Centralgalleriet visar den alltid lika noggranne Petter Kreuger sitt verkliga måleri, det han hintade om då: Så konkret.

Precis. Och så organiskt – kolla träavsluten! – och så meditativt i sin aldrig sinande, raka rörelse.

Han har dessutom satt ett alldeles speciellt ljus här.

Alldeles, alldeles speciellt.

Det är som att han målade med det, men han tar ner upplevelsen genom att berätta att från början på utbildningen, förvisso konsthögskolan men snarare Beckmans, var uppgiften att göra armatur.

Han tröttnade, gjorde en ”white box” där lamporna var färgen och öppningarna styrde styrkan.

Och det som vi lärde oss vara grundfärger, eller snarare primärfärger – röd, blå, grön och gul – hällde han in i dessa boxar mellan ordningen och det självlysande. Mellan den primära färgen och blandningen, de glittrande komplementfärgerna.

Han fortsätter att problematisera, att paketera.

Det är så enkelt och så häftigt.

Och det är i snitten det händer, i brotten mellan det han stängt in och släppt ut.

Och medan du går här färdas och förändras ljuset. Och alldeles som du känner att sättet som den holländske mästaren Piet Mondrian lyfte dessa färger – samma färger i denna form, de skickar genast återkopplingar – och att de tillhör, eller föregår, detta, får Kreugerkonst liksom Mondrians linjer och former sin alldeles egen betydelse.

Vi snackar inte det undflyende gudomliga, men Petter Kreuger skulpterar in färgerna, skiftningarna och deras betydelser i vårt medvetande, ger dem kanske inte specifika värden men sätter dem i inbördes förhållanden.

Och i ett alldels eget ljus.

Jag vill bli kvar i white box-land länge.