Nu börjar nya Kulturcentrum i Sandviken, före detta Hammargymnasiet där Kulturskolan ska in, ta verklig plats. Den förr så kringbyggda skolgården är ersatt av två stora salar, en ”black box” för teater och happenings och en orkestersal.

– Man kan faktiskt säga att Sandviken fått sitt första konserthus, scenen i Folkets Hus var ju från början aldrig avsedd för konserter, säger Konsthallens Lars Westerman.

Sällan har man väl sett honom och kollegan Daniel Palmberg mer entusiastiska än när de lotsar oss genom det som fortfarande är en byggarbetsplats. Den tolfte december ska allt stå färdigt.

– Det är islossning för kulturen i Sandviken, säger Lars Westerman. Människor har bytts ut, som kommunalråd och teknisk chef, och det är helt andra signaler för vad som går att göra.

– Vi har fått 300 000 till den nya utsmyckningen och det var länge sen...

Även om, konstaterar han sen, det ”bara en halv procent”, med tanke på enprocentsregeln som säger att minst en procent av byggkostnaderna ska gå till konstnärlig gestaltning.

1952 stod Hammargymnasiet klart – med teaterfoajé, från 1945, som öppnade mot kyrkan – och kallades ”Sveriges modernaste läroverk”. Konstnären Eigil Thorell tillhörde den första kullen elever. Det finns en hel del att spela mot i de gamla lokalerna ritade av arkitekt Gösta Åbergh (som också ritade Folkets hus och Konsthallen, tillika Konstfack i Stockholm), den tidstypiska mycket konstnärliga inredningen – svarta räcken med konkretistiska infällningar, gallergrindar och bland det konstnärliga ”lösgodset” två reliefer av Arne Jones: Harlekin och Piruette.

Konsthallens personal har dykt ner i arkiven och letat foton på detaljer som byggts för – det finns en hel del! – och tillsammans med arkitekten Håkan Wikström, som också ritat Göranssons arena, tagit fram både gamla ljuskällor och trädetaljer. Det doftar av olja där vi går omkring och där man trots allt känner igen sig. De två nya, stora salarna ligger i centrets södra ände mot Storgatan och till min stora glädje har de råa betongväggarna lämnats orörda. Man tänkte färgsätta, men tänkte om.

Det är här, längs mellanväggen, den ena av Kulturcentrums två utvalda konstnärer ska göra sin utsmyckning, han kallar den ”Samklang”:

– Jag ska använda rent guld och fylla i linjer och fördjupningar som arkitekten lämnat, berättar Tobias Wassberg.

– Jag tänkte lite längre och ville ha en stadig grund, inte bara förgyllda linjer.

I entrén utanför de båda salarna kommer Elin Elfström, som en gång gick den estetiska utbildningen på Hammar men inte kan vara med i dag, att hänga sin 1,20 x 1,40 m stora glasmålning ”Inte ensam”.

Det tredje verket i och med nya Kulturcentrums tillblivelse står Jens Hedman, kompositör som bor i Sandviken sedan några år och just nu har ett ljudverk på Moderna Museet i Stockholm, för. Det är en så kallad ”Sound Walk”, en ljudpromenad där man kan låna hörlurar och mp3-spelare på Konsthallen och sen, under dryga halvtimmen, följa avvisningarna – och Sandviken under 150 år.

– Jag har valt ut musik spelad av musiker från Sandviken och miljöljud, berättar han. Det blir en 30-40 minuter lång promenad genom den här delen av Sandviken, kyrkan, huvudkontoret, förbi Verket och ner mot järnvägen.

– Det är en historisk resa av fragment i text, musik och ljud.