Per i Underlandet
De flesta sagor är som bekant inte snälla, eller åtminstone inte självklara. Alice i Underlandet är en sådan saga, eller rättare berättelse. Jag slungas tillbaka ner i det där kaninhålet när jag ser Per Åleskogs utställning.
Det måste vara svamparna!
De där som är stora som höghus och spindelätna, här har de fått en nedtonad, blåfrusen, stundtals sober färgskala. Maskliknande rötter och svajande röksvamp, genom dessa fantasifulla ödeland vandrar en figur i rustning. Ibland blickar konstnären själv ut mot oss.
Är det dröm eller dystopi?































