[krig] finns överallt, deras konst slår hårt, konstnärligheten laddar lika poetiska landskap som kryper under skinnet på en.

Karin Bäckström och Jon Perman är [krig]. De måste mötas för att det ska bli [krig]. Gång efter annan uppstår deras verk – alltid med ny riktning, andra frågor, samma fråga, nytt fokus. Om konsten och vad den är och vad den gör här. Egentligen.

Vi sitter framför deras verk ”Konst–001”. Det är en ljuvlig pjäs, en konstens drömfångare. Den visades på länskonsten 2011, då fick de också länskonstföreningens stipendium till yngre stipendiat.

Att prata med duon om konst i allmänhet är enkelt, att få dem att beskriva sitt eget konstnärliga arbete lite svårare.

Egentligen ville de inte ställa ut alls, säger de.

Eller inte i sammanhang som trycker verken tillbaka in i den vita kuben, deras verk är alldeles för öppna för det.

– Det finns en problematik med ett rum – idén med ett galleri, det sätter ramarna och vi vill inte sätta konsten i kontexten av ett konstgalleri, säger Jon Perman. Vaddå ska vi göra ett konstverk, ska det bara hänga där? Vi är ju inte så intresserade av det, det är inte vårt förhållande till konsten.

– Samtidigt ville vi prova att göra den typen av konst, säger Karin Bäckström. Vi gjorde en sida här...

Hon pekar i en cirkel:

– ... arbetade utifrån situationen, hur skulle vi förhålla oss till att folk skulle kunna gå in i det. Vi är ju mycket för deltagande. Vi såg det utifrån, och det fick en funktion. Problemet med att hänga verket mot en vägg var att vi inte fick någon påtaglig interaktion med publiken, alltså skulle det bli konst vars funktion är att betrakta, alltså funktionslös konst.

Så ”Konst- 001” invigdes genom en performance, eller spelning då, eftersom [krig] är lika mycket musik och dans och kostym, allt som pågår inuti själva verket.

Vad handlar det om? Grundidén i allt de gör är förhållandet till Staden, säger de.

– Vi arbetar med en idé om en värld som är er verklighet, säger Karin Bäckström. Det kan verka flummigt men här finns inga schamanpinnar. Det handlar mer om att ta in vår bakgrund och uppväxt, alltså naturen, hantverket och staden i det vi gör.

Själva idén om att ”göra konst” blir på tok för smal, för strukturerad, säger de. Det hindrar tanken, då går de in i konstnärsidentiteten, ställer sig frågan: Hur agerar [krig]? Och vad gör de med det? Då kopplar andra system på, låtarna, kläderna, rekvisitan.

Konstmodemusik, tänker jag.

– Det var det vi kunde, säger Karin Bäckström med sin början i textilen och teckningen.

– Sen ville vi arbeta under den principen, som ett band, säger Jon Perman, som ingått i otaliga sådana med sin början mitt i musiken.

Hur då?

– Alla gör olika saker, men det är fortfarande bandet det handlar om, säger Jon Perman. Musiken existerar inte utan diskussionen, textilen, inte utan Karin. Alltså existerar inte utan iden om det vi gör. Vi är delar i det.

I arbetet med ”Konst-001” fick de genom VINDÖGA2011 och konsthallens ena intendent Daniel Palmberg möjlighet att utvidga kontexten runt verket. Det blev logiskt, att väga in spelningen som en del.

– Då knöt vi ihop verket med publiken, bokstavligen, säger Jon Perman. Därav kändes det okej för oss att göra en punkspelning av det! Problemet med ett band, med förströelsekultur, är att man förhåller sig till en idé om att folk måste gilla det man gör. Det blir ett märke: Att gilla. Konst ska inte handla om idén om bra eller dåligt, man bör inte förhålla sig till att gilla.

– Syftet med musiken är inte att den ska var konst, utan att man ska dansa, säger Karin Bäckström.

I ”Konst- 001 finns också själva hantverket, all det som textilen och kläderna för med sig.

– ”Konst- 001” fungerar som en backdrop, en bakgrund till oss själva, något vi kan agera framför, som vi kan plocka ifrån och plocka i sär, säger Karin Bäckström.

– Det blir många delar men kanske inget bestående.

Hur tänkte ni er formen ?

– Vi vandrade genom Sandvikens tomma centrum i höstregnet, säger Jon Perman. Upplevde det genom en liten digital bildskärm, det var Blade Runner. Det hade något schamanskt över sig, något magiskt i Sandviken.

– Det var utgångspunkten.

– Materialet och metoderna är vår kunskap, vår bakgrund, säger Karin Bäckström. Men under det här projektet blev vår relation till materialet tydligare, relationen till de material och metoder vi använder och i sin tur dess relation till platsen vi är på, vår verklighet.

Konstmodemusik, tänker jag.

Mitt i Sandviken. Det var här de växte upp, fortsatte till Göteborg och Berlin och psykiatrin, men blev hemvändare. Lånade en stuga i Lumsheden under fem månader. Där fanns också arbetsron, eller snarare utrymmet att ta allt vidare till det som skulle bli [krig].

En egen värld?

– Ja, säger Jon Perman. Huset kostade nästan ingenting och vi kunde koncentrera oss på att arbeta där, utan att behöva visa upp något eller prestera någonting. Där fanns lite yttre påverkan och tid att utvecklas på sitt eget sätt.

Vi pratar om att ”göra konst” för att man vill göra det, konsten för konstens skull, möjligen, men inte opolitisk för det. Att stanna vid sin idé och att vara sann mot den.

Att leva för den.

På skivbolaget Stålverk Records, som Jon Perman och Olle Ohlsson startade 1999 och fortfarande driver, släppte de förra året EPn ”Slaggstensmörker” digitalt.

Jon Permans och Karin Bäckströms samarbete började på riktigt 2009, med ett examensprojekt som hon skulle göra på sin Modedesignutbildning. Det blev musik och kläder. Ett fristående projekt, säger de. I dag är de tajta som duo, fyller i varandras meningar även om de är olika.

– Det brukar transformera sig om man har fokus på det man tycker är viktigt, säger Jon Perman.

All populärkultur eller förströelsekultur som idé är till för, eller tror man att man gör, för att nån ska gilla den, säger de.

– Alltså, säger Jon Perman. Alternativ konst och musik följer samma tröttsamma regler om vad som är okej. Det spelar ingen roll om man spelar musik och ser det som konst eller en alternativ idé, om det är därför man gör det. Man följer samma regler om rätt och fel.

– Vi vill inte bli ett framgångsrikt band säger Karin.

Några stammar är målade turkosa, de ville ”bryta med träden” och hängde på neonen. Stad och skog, pinnar och vardagsknyt – och geometriska figurer. Skuggorna i den projicerade cirkeln, som ständigt rör sig, skapas i solförmörkelsen...

– Men det måste vara mänskligt också, någonting människan har byggt, säger Jon Perman. Vi drar mot nåt som skulle kunna vara hippieskit, men vi vill inte gå in i det. Det är en kommunikativ process, hur sakerna förhåller sig till världen. Det behövs motstånd.

Ingen kan gå in i ett sånt här projekt med rädsla, säger de. Liksom att man inte kan hålla tillbaka då skulle det inte fungera, då skulle det inte bli [krig]

– Vi kan ha gjort en låt, inte kommit på en idé, säger Karin Bäckström.

– Vi bråkar och vi byter sida, säger Jon Perman.

Det blir till förlängningar, mellan verket och dem och ut till publiken.

– Vi vet hur vi vill att det ska se ut, hur det ska låta och kännas.