I väst skapades under 1700- och 1800-talen en medelklass, som var ledande i utvecklingen inom handel och köpenskap.

På grund av den ortodoxa kyrkans monopolställning i Ryssland uppstod där aldrig någon sådan medelklass. Det fanns inte heller någon borgerlighet, som kunde (=tilläts) diskutera och ifrågasätta tsarens makt och påverka den politiska och sociala utvecklingen.

Det var istället den ryska adeln, som blev det tongivande intellektuella skiktet, och den militära makteliten hämtades därifrån. Peter den store slog samman den gamla bördsaristokratin med den tjänstemannaadel, som han själv skapat.

Många av dessa nya adelsmän-militärer hade under sina resor i väst bekantat sig med den kultur och bildning, som där blomstrade. Tillbaka i Ryssland fortsatte de ofta odla sina kulturella intressen och ville även dela med sig till folket och uppfostra det.

Det blev den efterföljande generationens intellektuella, som kom att genomföra dessa planer.

Under början av 1800-talet regerade Alexander I (1801-1825). Han genomförde en rad liberala reformer och införde till exempel en elitutbildning för blivande höga statstjänstemän, dit eleverna undantagslöst hämtades ur adeln.

På detta lyceum studerade bland andra Rysslands främste poet Aleksandr Pusjkin.

Här möttes flera radikala ynglingar, som senare skulle deltaga i det s.k. dekabristupproret (se nedan). Under sina senare år förvandlades tsaren helt och blev ortodoxt konservativ.

I de trogna, reformvänliga kretsarna runt honom fanns många, som vid denna tid varit i väst och mött upplysningens idéer och även deltagit i krig. De hade arbetat för att nya reformer fredligt skulle införas, men när tsaren totalt ändrade sin politik kände de sig svikna.

När Alexander I dog i november 1825 bildade dessa reformistiska unga män den radikala gruppen Dekabristerna (av ry. dekabrist=december-man) och planerade att genomföra en statskupp, när den nye tsaren Nikolaj I just bestigit tronen.

De och deras anhängare samlades på Senatstorget i St Petersburg. Nikolaj beordrade sin militära styrka att till varje pris avvärja de oppositionellas attacker. Han visste nämligen, att han var impopulär hos befolkningen. Men då inga undanmanövrer från tsarens styrka hjälpte, såg Nikolaj sig till sist tvungen att öppna eld mot angriparna. Det blev ett blodbad, där många i den stora folksamlingen miste livet. Efter striden avrättades fem dekabrister och ett hundratal förvisades till Sibirien. Bland dessa fanns flera av Pusjkins vänner. Att han själv inte befann sig på Senatstorget denna dag berodde på att han var förvisad från staden av tsaren. Dekabristupproret fick avgörande betydelse för det ryska samhället och inte minst för den fortsatta ryska intellektuella utvecklingen.

Alexander (ry. Aleksandr) Pusjkin skapade den moderna ryska litteraturen. Han var den främste förnyaren av det ryska litteraturspråket, efter bland.annat franskt mönster. Lyrik, drama och epik – alla genrer behärskade han till fulländning.

Pusjkin föddes i Moskva och tillhörde en av landets äldsta adels- familjer. Uppfostrad av franska guvernanter kunde han vid sju års ålder tala både franska och engelska. Han studerade vid landets främsta lyceum i Tsarskoje Selo utanför St Petersburg, grundat av Alexander I.

Där publicerade han sin första dikt vid femton års ålder. Han gick ut skolan som sjuttonårig och blev tidigt känd i litterära kretsar.

Efter slutförd utbildning kastade han sig ut i nöjeslivet i huvudstaden, där han glatt spred sina satiriska kommentarer om hovet. Vidare var han en eldig kurtisör, vilket ledde till diverse besvärligheter.

Om denna period kan man läsa i hans versroman Eugen Onégin.

Pusjkin engagerade sig tidigt i kampen för förändring av samhället genom sociala reformer, varvid han framträdde som talesman för litterära radikala grupper. Detta retade den auktoritära tsarregimen, och det var anledningen till att han flera gånger förvisades från huvudstaden. Av den anledningen uppehöll han sig även i Kaukasus, och den tiden beskrev han bland annat i Fången i Kaukasus (1821) och Springbrunnen i Bachtjisaráj – två dikter som gjorde honom vida känd i Ryssland.

Under den här tiden blev för tsarregimen misshagliga personer – vilka nästan utan undantag tillhörde adeln – förvisade till Kaukasus, då känt som det varma Sibirien, dvs en mildare form av förvisning. När de oppositionella kom från farligare, revolutionära eller senare proletära grupper, utgjordes deportationsorten av det egentliga Sibirien.

På grund av en passionerad kärlekshistoria med guvernörens hustru i Odessa och som en följd av radikala skriverier kom Pusjkin i konflikt med tsarregimen.

Han blev nu förvisad till sin mors ägor i Michájlovskoje söder om Pskov 1824-1826. Trots att han stod under ständig uppsikt från hovet blev denna ofrivilliga tid i exil hans mest fruktbara period. Här skrev han det historiska dramat Borís Godunóv och flera kapitel av versromanen Eugen Onegin.

Nikolaj I tillät Pusjkin att flytta tillbaka till St Petersburg år 1826. Tsaren utsåg sig själv nu till litterär rådgivare för Pusjkin och han censurerade Pusjkins verk och begränsade hans rörelsefrihet.

Pusjkin kunde dock fortsätta sin litterära verksamhet och skapade bland annat Poltava och Bronsryttaren, hyllningsdikter till sin store idol Peter den store.

Pusjkin, som hade många vänner bland dekabristerna, har i ett av sina manuskript gjort dessa skisser från avrättningen av de fem dödsdömda. Byst av Aleksandr Pusjkin (1799-1837) utanför det ryska litterturinstitutet i St Petersburg.

Margareta Attius Sohlman