För några år sedan, när Ann Caroline Breig kom hem till Sverige, efter 15 år i England var hennes bilder mera urbana, mera graffitiinspirerade. Linjemöterna var skarpa och ibland taggiga. Nu har sommaren och det tygellösa växandet tagit över. De uttänjda, uppspikade dukarna bågnar av lust. Ut ur dem putar virkade utväxter, som om motiven vägrar finna sig i att bilden vant sig vid att vara tvådimensionell.

Referenserna till konsthistorien finns inflätade i motiven, men framför allt associerar Ann Caroline Breigs bilder till folkkonstens yppiga bilder av växande och sexualitet. Det är som kurbits – fast på syra.

Här flikar sig också rent surrealistiska världar och drömmar in. Själv kallar hon berättandet för en sorts målad ”rap”.

Jag har, i andra utställningar, sett Ann Caroline Breigs extatiska färger bekriga, och till och med ha ihjäl varandra. Men här, i Galleriet på Forsbacka bruk, mår de bra. Tegel och slaggsten kyler och neutraliserar mellan dem. Färger och former får andas fritt och öppet. Det är säkert hanterat. Bara känslan att gå in i det här energispelet är värt en Forsbackaresa.

Den omsorgsfulla dispositionen gör att också reflektionerna i motiven får sitt utrymme. Den nakna kurviga kvinnan (som suttit sig igenom flera hundra år av konsthistoria) ter sig inte obscen på minsta vis. Men, i målningen intill, omgiven av blommor med uppnosigt virkade ståndare, bakom en högst påtaglig trädstam, sitter en lika naken man, i ett fullt avläsbart lustfyllt tillstånd. Han deltar i utställningen på helt andra villkor.

Var höll han hus medan hon bar upp konsthistorien, tänker man.

Det ser ut som kvinnan i grönskan undrar detsamma.