Motiven är mestadels klassiska och har ursprungligen målats av van Gogh, Monet, Renoir, Klimt, Da Vinci, Canaletto ...

Sanna Wikström och Gunilla Kindstrand tog klivet in.

Det här är det tredje och sista artikeln i kultursidans serie om populära resmål, sedda från ett annat håll.

Sanna Wikström: Vad ska man säga? Jag tror inte mina ögon!

Det här överträffade alla mina föreställningar! Vem vill ha sånt här på väggarna?

Gunilla Kindstrand: De hänger faktiskt många tavlor härifrån i välbärgade hem i Hälsingland och Gästrikland. Jag har mött dem i flera så kallat ”genuina” miljöer, som hälsingegårdar och hus med högt kulturhistoriskt värdes. Uppenbarligen signalerar de en sorts kulturell trovärdighet, trots att de är kopior och gjorda i Kina.

SW: Några är väldigt skickligt utförda., medan annat är i taffligaste laget. Jag har aldrig sett konsten marknadsföras som bulkvara på det här sättet förut. Det känns absurt bland alla reakläderna. Det är något som är uppblåst med det.

GK: Här är en rätt fantastisk Renoirkopia, där alla gestalterna har ett vagt kinesiskt drag över sig. Globaliseringen har fått ännu ett ansikte.

SW: Nästan alla motiv är hämtade från den stora konsthistorien. Flera av de här verken finns ju som affischer på museerna. Det gör att det blir lite lättare att acceptera. Jag skulle störas betydligt mer om de hade tagit sig för att kopiera nutida målare, som Pär Kock eller Jens Salander.

GK: Jag tycker den här butiken är intressant, för den sätter våra färdiga föreställningar på spel. Varför störs vi egentligen av att det är kopierat? Vi lever ju i ett ständigt flöde av kopierade konstverk: affischer, reklam, varumärken ... I tidningen skriver vi så gott som dagligen om konst som inspireras av annan konst. De här tavlorna är målade i en kultur som inte haft samma idé och fixering om autenticitet som vi har. Där lär man sig ofta sitt hantverksyrke just genom att kopiera. Vi har gott om ”konst” som i grunden faktiskt handlar om en sorts kopiering. Ta till exempel Lena Linderholms popuära citron- och blom-motiv. De är som fabriksproducerade. En tavlas värde är ju, till en del, ett fiktivt, upplevt värde.

I dag är vi ju också vana vid att leva i en härmningskultur som drivs av det som sker på nätet. Vi klipper och klistrar. Vad är unikt och ”äkta” då? Det sägs att nyrika multimiljonärer hellre investerar i konst som görs i serier än i enskilda verk – för det är lättare att pricka in rätt prisnivå om verket finns i flera utgåvor.

SW: Jag håller med dig. Frågeställningen är aktuell och viktig. Det är lätt att tänka på musikbranschen som utvecklar samplandet – det är ju också en form av kopiering, och ibland kallas det till och med stöld ... Kanske skulle jag ha reagerat annorlunda om konsten inte saluförts tillsammans med billiga skor, barnkläder, regnkappor … Nu blir originalbilderna dubbelt degraderade. Fast jag tror att Andy Warhol hade gillat det här. Ser du prislistan därborta? En del tavlor är billigare än ramarna. Vad tjänar de som utför det här uppdraget? Men under vilka förutsättningar sker den här kopieringen? Är det barnarbete?

GK: I bland verkar nya uttryck uppstå hos kopian! Här är en av Degas klassiska balettdansöser, målad i van Goghs stil. De två konstnärerna levde ungefär samtidigt, men utvecklade helt olika tekniker. Men något åt det här hållet hade det kanske kunnat bli, om de umgåtts …?

SW: Och här bakom finns Zorns tanter. Det skulle vara uthärdligare om butiken specialiserat sig på dem. Zorn har många redan en relation till.

GK: Ju längre vi talar, desto svårare blir det att förhålla sig entydigt till de här tavlorna. Det är svindlande att tänka sig att konst ännu för drygt hundra år sedan ofta handlade om att kopiera något ur verkligheten så perfekt som möjligt. Att det var först när kameran kom och fotograferna tog över avbildandet, som vi generellt sett fick friare uttryck i konstbilderna.

SW: Jag tänker på 1980-talets måleriboom, där så mycket handlade om färg och penseldrag och målandets ögonblick.

GK: Ja, den här affären hade nog varit otänkbar på 1980-talet. Kanske ska man också se den här tavelaffären som ytterligare ett steg i avmystifieringen av konstnären. Tankefiguren att konstnären är ett ensamt, gudabenådat geni känns ju onekligen rätt passé i dag.

SW: Fast jag vill gärna att konsten ska bära det där oförklarade, mystiska. Det är det jag går igång på.

GK: Men jag menar snarare mystifieringen av människan bakom verket. Att vi betalar stora summor för några skissade streck av Picasso, som kanske inte ens var menade att ses som ”konst”.

SW: Det här är inga tavlor som ger några nya upplevelser. De finns redan i vår erfarenhet, de ligger på näthinnan redan när vi kommer in. De är en sorts avglans, utan eget blod. De bekräftar bilder vi redan har sett, triggar de referenser vi redan har.

GK: Där kommer du nog åt det mest väsentliga:

De är som den där ofta citerade dikten av Göran Palm:

”Jag står framför havet.

Där är det.

Där är havet.

Jag tittar på det.

Havet. Jaha.

Det är som på Louvren”