Hur svarar du dina kritiker?

– Samtidskonsten är alltid sårbar. Den har ingen trygg och säker ekonomi omkring sig, som till exempel museerna har. Gävle konstcentrum har ett gott rykte i Sverige, men vi har svårare att lyfta fram oss på hemmaplan. Konstnärer, konsthögskolor, kollegor följer med intresse det vi gör, åker hit, och det skrivs om oss i rikspressen. Att Konstfacks avgångsstudenter valde att arbeta med just oss i våras är ett kvitto på det.

En del kritiker i er egen vän­förening menar att ni är mer ­intresserade av just Stockholm än av Gävle.

– Vårt uppdrag är att vara i framkant av det nya i samtidskonsten. Vår verksamhet vänder sig framför allt till de som bor i Gävle, men jag tycker också att det är viktigt för Gävle att stockholmare förstår att det händer intressanta saker i Gävle.

Ibland hyr ni bussar som hämtar upp Stockholmspublik till vernissagerna. Vore det inte bättre att satsa marknadsföringen på Gävleborna?

– Att chartra en buss är en förhållandevis billig marknadsföring som ger bra utdelning. Folk som åker med bussen betalar dessutom en del själva. Vi har testat det här med att hyra bussar två gångar sedan jag började här.

Men är det viktigt för Gävleborna?

– Ja, det är en profilering av staden. Vi visar att Gävle har flera starka sidor att vara stolt över.

Ni har cirka 8 500 per år, ungefär 5 000 av dem är vuxna. Det är en förhållandevis liten publik om man jämför med två av era granninstitutioner i länet. Sandvikens konsthall, som har en knapp tredjedel av er budget, har en publiksiffra på 10 000. Hälsinglands museum, som visar både nutidskonst och samlingar, på ungefär samma budget som ni, har en publiksiffra på över 40 000.

– Konstcentrums publik har ökat stadigt under min tid. Givetvis skulle jag önska att den skulle öka ännu snabbare.

Vad kan en liten konsthall göra, som de större institutionerna inte förmår?

– Hos oss kan man som konstnär utforska nya idéer och iscensätta och gestalta nya kunskaper i lugn och ro, utan kommersiella aspekter. Vi har inga krav på säljbarhet, utan det vi gör handlar om konsten i sig.

Nu uttrycker du en stark lojalitet mot konstvärlden, men hur ser din lojalitet mot Gävlepubliken ut?

– På sikt är det också en lojalitet mot Gävlepubliken. Vi vill ju erbjuda publiken en situation som gör att de är med när det nya händer. Jag vill inte att det nya bara ska ske i stora städer, och att Gävle ska komma efter. Människor här har samma behov som i storstaden. Jag tror att konsten verkligen spelar roll i samhället. Många väljer att bo i en stad där det finns en symfoniorkester, en konsthall, en teater ... Det gäller även om du själv inte tar del av hela utbudet. Du vill ha möjligheten. Diskussionen om de små institutionernas betydelse finns på många håll just nu. Det kom nyligen en brittisk utredning, Size Matters, som visar vår stora roll i konstsystemet – för konsten konstnärerna och publiken. Men sociala och konstnärliga värden är svåra att visa i siffror.

Tycker du själv att er tolkning av uppdraget att visa ”samtidskonst” har blivit för snäv?

– Det är lätt att glömma att det fanns en tid då till exempel abstrakt konst ansåg obegriplig. Den stora publiken inte förstod hur abstrakt konst kunde bära mening. I dag är det abstrakta språket mer självklart. Konst tar tid och måste få ta tid.

Vem bestämmer vad ­Konstcentrum ska visa?

– Vi som jobbar här lägger utställningsprogrammet tillsammans, och det är jag som har det yttersta ansvaret. Det vi gör ska förankras i vårt uppdrag. Vänföreningen engageras också i utställningarna, genom att de kommer in i planering kring föreläsningar och program i ett senare skede.

Kan ni tänka er att öppna upp för ett samtal kring utställningsrepertoaren?

– Vi gör ateljébesök och ser utställningar, och många privatpersoner och organisationer hör av sig med utställningsförslag via mail och post, men vi kan bara visa sex utställningar per år. Eftersom vi arbetar med ny konst som inte visats i många sammanhang förut är det nästan omöjligt att visa det publiken vill ha, vi ska visa det som ligger i framkant. Vi är experter på det här området och den kompetensen är vi anställda för att använda. Det ligger i vår roll att försvara det nya. Att arbeta med samtidskonst är krävande – också för publiken.

Men att med självförtroende samtala om sin utställningsrepertoar är väl inte samma sak som att låta publiken bestämma?

– Jag tar gärna den debatten. Jag tror att de som kritiserar gör det i all välmening.

Hur svarar du dem som längtar tillbaka till Konstcentrums 1980-tal, när mer namnkunniga svenska konstnärer ställde ut.

– På 1980-talet rörde sig samtidskonsten kring måleri, idag är det andra uttryck som gäller och hela rummet är ofta involverat. Det är en efterkonstruktion att säga att utställningarna var intressantare då. Vi har lika kvalificerade utställningar i dag. Konstcentrum är i dag inte heller riktigt samma sak som på den tiden. Vi har professionaliserats, och utvecklats och är nu en självständig enhet i kommunen.

Konstcentrum i Gävle är välrenommerat. Många av intendenterna går vidare härifrån till större uppdrag. Är Gävle en trampolin i chefs­karriären?

– För några chefer har Gävle fungerat så, genom att institutionen har så gott renommé.

Blev det här jobbet som du förväntade dig?

– Ja. Vi har en mycket bra verksamhet, med hög kvalitet. Det finns en kraft i organisationen som är ovanlig i Sverige. Jag är häpen över att behöva försvara verksamheten.

Vad skulle du vilja göra ­annorlunda i framtiden?

– Vi måste tydliggöra vårt uppdrag bättre. Vi har också en potential att spela större roll och dra mera folk än vad vi gör idag.