Den tanken gillar jag, utställningen som autonom. Som en fortsättning där verken lever sitt eget liv och till slut anammas av omgivningen, går upp i och växer ihop med det de en gång var satta i. Snacka om platsspecifikt och relationellt!

Annars har Kiki Larsson satt en sparsmakad utställning i Bruksparken. Inga kvinnobestyr (typ tvättlinor) som i Axmar här, den tiden är tyvärr förbi, här är det mer sammansmält och man får leta lite för att hitta alla verken, precis som det ska vara i en skulpturpark.

Vi står framför Fredrik Sjögrens verk ”Observation I”, det skulle kunna bli det första verket att stanna på Mackmyra. Vi såg den på Konstlinjens slututställning på Konstcentrum häromveckan, den var intressant då också men här har den fått den perfekta inramningen. Det otämjda ”fågelboet” i all sin ruffiga prakt, ett stenkast från bruksparkens rakklippta ingång. En brytning som fungerar.

Annars är den första hälsningen in i parken Ann-Caroline Breigs färglagda, okynniga figur. Den blickar över gräset mot Seija Laukkanens ägg i lustiga material, till och med en ägghatare (formen är för uttjatad) som jag blir glad av hennes materialval. Ännu gladare av hennes hängda väg av mobiler i träklossar lite längre in i parken. I all sin färg står de i fint samspråk med Christer Lindes totem-tanke, på andra sidan vattnet, den lockar, låter nästan lite.

På vägen ut går det att vila vid Mari Jäderberg Vasdekis självlysande tanke ”Under ytan” om natur och kultur eller helt enkelt sitta ner på Elvy Drugges eftertänksamt vackra bänk med sidostycken och fötter av lodjur. Ett annat fantastiskt djur i parken är Anna Nyberg Pudelzons vaktande varg, blanklackad och tillverkad av tidningspapper därunder.

Över nästa bro, lite utanför parken, håller Leif Bolter till. Hans finlemmade aluminiumskulpturer är inte riktigt monterade än men kommer att sväva över ån. Olle Oljuds ljudinstallation ska finnas på plats till invigningen i morgon.

”I en park kan man ge sig tid att i bekväma skor och utan jäkt och stress avläsa den, förnimma den. Man betraktar den inte, som man gör en tavla eller en skulptur. Detta är en konstform, som man bokstavligen befinner sig inuti – som man upplever rumsligt och med alla sinnen.”

Så skriver Bruksparkens vänner på en skylt på vägen genom blötgräset. Eller så kan man åka hit just för konstens skull. Men mötet är det som stannar kvar.