Enkelheten i hennes konst, hur hon med åren skalade av alltmer. Ansiktena naknare för vart år. Till slut, 1945, året före sin död: Näsan på ”En gammal målarinna” som ett vitt ben, ögonen tomma med slocknad blick. Ett par svarta hål blott, som vore bitar av kol satta i deras ställe. Munnen ett fruset ärr. Bara döden väntar.

Helene Schjerfbeck, finländsk konstnärinna med svenska som modersmål levde mellan 1862 och 1946. Inget muntert liv. Umbäranden, fattigt, en trasig höft som spökade. Men hon gick i sin ungdom i målarskola, kom till Frankrike på 1880-­talet; mötte där den stora konsten på museer och gallerier, längtade sen alltid dit igen. Reste till Norge på 1890-talet. Bodde annars på olika platser i Finland, bland ­annat, tämligen länge i Ekenäs. Evakuerades till Sverige under ­andra världskrigets krigsår.

En stor målarinna förvisso, vars rykte bara växer, storheten alltmer uppenbar. Den där förenklingen, det där avskalade i motiv hon upprepade. Storögda uttryck, in­kännande intryck av en som sett.

Hon började lite konventionellt. Men skicklig, mycket skicklig. Lite som konstnärsförbundarna hos oss. Granna stilleben, innerliga porträtt, ljus över landskap och ansikten. Lite av prins Eugen.

I vår tid växer hennes rykte. Varje utställning lockar gammal som ny publik. Man häpnar och ryser när man ser hennes sena bilder. Hur är de möjliga?

Till de främsta tillskyndarna av vården av Helene Schjerfbecks minne hör Lena Holger, tidigare som bekant på Länsmuseet i Gävle och med rötter i vårt landskap. Hon har sysslat med Schjerfbecks konstnärskap i fyrtio år, är en av de verkliga kännarna av hennes konst, har producerat utställningar av henne, skrivit böcker och artiklar om henne. Allt utfört med hängivenhet och ett intresse som verkar oändligt.

Nu står hon bakom en ny stor, synnerligen vacker och djupgående bok om Helene Schjerfbeck. Det handlar om bevarade brev från Helene Schjerfbeck till målarkamraten Maria Wiik, skrivna mellan åren 1907 och 1928. Breven är sparade för att läsas av en eftervärld, därför kan de också ges ut. Och det är en välgärning att så skett.

Inte för att det skulle vara fråga om höglitterära brev. För det är det inte. Här finns inga precisa formuleringar, inget som glänser. Schjerfbecks brev resonerar sig fram. Hon prövar, tar om, är bestämd ibland. Söker sig fram. Uppehåller sig oavlåtligt vid måleriet. Vad det är, vad som behövs för att det ska bli bra.

Det är allvar och handlar om äkta känslor. Om tidsbilder men framför allt om hur det är att vara målarinna i en orolig tid när så mycket händer i världen och i konsten. Det handlar om passion för måleriet. En passion förmedlad med saklighet, utan sentimentalitet. Helene Schjerfbeck är rak. Går direkt på kärnan i problemen runt måleriet. Det är ju för det hon lever. Hon drar sig inte för att tillrättavisa Maria. Lite av en besserwisser är hon allt. Men så är hon också kunnig. Hon vet.

Och allra mest kritisk är hon mot sig själv. Sällan har jag sett självkritik utövas så ihärdigt och så utan koketteri. Inga överord får ösas över henne. Medan hon kan berömma Maria så det nästan blir komiskt. Hon gör briljanta, paradoxala iakttagelser. Som att de stora mästarnas verk är ofullständiga vilket gör dem fulländade!

”Och jag målar ändå” är – så sällsynt i vår tid! – en bok om estetik och hängivenhet. Om att ha en uppgift och berätta om den uppgiften utan sidoblickar. En bok om att ta konsten på fullaste allvar. Så som ingen i dag riktigt gör. Och så är boken med alla de enastående bilderna en konstprodukt i sig, att frossa i, och rysa över.