Står jag framför ett råmaterial? Onekligen. Mjukt som stoff, som sammetens ludd? Kan vara!

Åsa Hällgren Lifs bildvärld väntar aldrig, den förenar utan att förta öst och väst och det hela är kittlande välgjort.

Alla dessa mönster, ornament och ritningar, smyckade som kartor och så noga uttryckta att man plötsligt faller tillbaka ner på jorden och undrar: Använder hon förstoringsglas?!

Med en bakgrund i ” traditionell islamisk konst” blir man förstås extra noga med det petiga, de små sakernas Gud, mosaikernas ytspänning och miniatyrmålningarnas exakthet. I ”Allmogeskogen” ramlar visserligen knätofsherrarna hit och dit.

Serendipitet (Serendipity) är ett ledord som i oavsiktlig upptäckt, en välkommen överraskning när man letar något annat. Är det en biverkning, i positiv bemärkelse?

Jag tänker ta till vara och då blir ”stoffet” på Centralgalleriet så samlat. Och brytningarna mellan det stringenta och det spontana, blir till lika mycket för att vi ska vänja oss som för läraktiga känslostormar. Gärna flyter vi genom detta! Mönstergillt!

”Landsvägen” är en lång målning där de finmejslade bullerskranken dyker upp liksom 1700-talsteaterns rörliga vågor till kulisser. Låt det bara hända, tänker jag när vägens vita streck står som spön i asfalten. Med ett enda grovpenseldrag understryker Åsa Hällgren Lif detta. Underbart!

I Johan Ågrens text om utställningen kan man läsa att hon tillåter ”fluktuationer som befriar från det determinerade.”

Där krånglar det lite för mig, det främmandegör. Men att Åsa Hällgren Lif raserar varje ram är obestridligt. Den målning som jag tror är på plåt – det finns en hel rad här – visar sig vara på plexi och får mig att tänka på Lottie Ringströms måleri (hon finns representerad på länsmuseet), även om Ringström i mycket högre grad abstraherar sina ”dagboksblad”. Men det är något med det omedelbara som är början i varje målning, sträng bearbetning metoden.

Då blir variationerna vidöppna, det avskalade ändå informativt, nästan berättande, inifrån och ut. En mot-värld. Som i Allmogeskogen.

Och den avslutande meningen är så vacker, säger allt: Och även om färgen slutligen torkar – så är det ett nödvändigt ont.