Där skulle Ulla Helenius-Reit kunnat ha varit med, mitt i ilskan bland ”Slussen-kramarna”, för hon har blivit så mycket argare med åren. Vi minns hennes ”timeouttång”, en tång hopfogad från båda håll till obrukbarhet, i en utställning den sommaren politikerna fick för sig att konsthallen i Sandviken skulle ta ”time-out”. Det fick de ju snabbt ta tillbaka...

På Elixir använder hon sig inte av samma hårdhet, men kritiken finns här och hon snurrar skickligt sin Slussen i måleriet som på nytt står på topp. Det är roligt igen, säger hon som ägnat emaljen de senaste åren. Ett screentryck finns med på den första Slussen-målningen hon gjorde – i dag är de tre – och som ställdes ut i Paris. Den stora oljan ”Slussen, Stockholm 2012” är lika målerisk som informativ som uppfordrande.

Den här utställningen innehåller så mycket annat än ilska, här finns de tre utsökta, osäkrade emaljerna ”Beröring I-III”, ”Balanserad yta”, småemaljer som ett pärlband, och ”Vinets gudinna” från Forsbacka park, i ömt tryck.

Men central är den senast gjorda målningen ”The Queen of Everything” (ett porträtt av barnbarnet), runt hennes ståtliga nav snurrar egentligen det andra, hon blickar ut ansiktslös men blir både hopp och framtid.

Jag frågar Ulla Helenius-Reit om det finns nån plats, som hon skulle kunna måla, som är Slussen i Gävle.

– Slottstorget, i backen där man planerar att bygga hus, svarar hon. Att bygga för en vy?! Det är att förlora en stads karaktär.

Dessutom måste det sägas: Förvandlingen började med Malin Wikström, fortsatte med Kautsky, Johansson-Becker och nu Helenius-Reit. Galleri Elixir har, med Video-GUDS mobila filmer strax utanför som draghjälp, vuxit från något tillfälligt till ett galleri att räkna med.